Merparten av de afghaner som har tvångsutvisats från Sverige lever under svåra förhållanden och planerar att fly igen. Det visar en undersökning som nyhetssajten Blankspot gjort. Konvertiter ses som en särskilt utsatt grupp. Utrikesdepartementet skriver i sin bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan att den sharialagstiftning som i vissa områden tillämpas parallellt med det formella rättssystemet föreskriver dödsstraff för bland annat apostasi – att avsäga sig sin tro.

Det är mot den bakgrunden och utifrån det upptrappade våldet i landet som engagemanget för konvertiter i Sverige blivit så stort. Men trots protester har utvisningarna fortsatt. I Tullbrokyrkan i Falkenberg har man fått se flera av dem som blivit församlingens vänner utvisas.

– Man kan aldrig förstå att Migrationsverket skickar människor till ett land där det, enligt UD:s egen rapport, inte är tillåtet för muslimer att konvertera till andra religioner eller avsäga sig sin tro, säger Per Axéll som är en i gruppen i Tullbrokyrkan som väckt frågan om hur man kan fortsätta stötta dem som utvisas.

För en tid sedan utvisades en konvertit som arbetat i kyrkans second hand-butik och deltagit i församlingslivet under lång tid. Davood (som egentligen heter något annat) är i 30-årsåldern och tvingades lämna landet i maj förra året. Han hade då inte bott i Afghanistan sedan han var 7 år och hade inget sammanhang att komma till och fick heller inte något etableringsstöd.

Helena Andrén har, både i sitt yrke som lärare i språkintroduktion och genom att ha flyktingar boende i sitt hem, sett många liknande fall.

– De flesta som utvisas vill ta sig så snabbt det går till ett annat land – framför allt till Iran eller till Turkiet. Många är papperslösa och riskerar att leva hela sitt liv på flykt, säger hon.

Gruppen i Falkenberg har kontinuerlig kontakt med Davood som först tog sig till Turkiet där han blev fängslad för att sedan skickas tillbaka till Afghanistan där han genom kontakter lyckades få ett pass. Därifrån försökte han ta sig till Iran men drömmen om Europa var stark och han tog sig återigen till Turkiet men insåg till slut att han förmodligen skulle hamna i flyktingläger. Han återvände då till Afghanistan utan framtidstro och utan lust att leva.

Vännerna i Tullbrokyrkan hade genom kontakter kunnat förmedla lite pengar till honom under tiden i Iran och Turkiet. Samtidigt växte frågan i gruppen om det var rätt att hjälpa honom till ett liv på flykt. Fanns det andra sätt att stötta honom? Kanske genom att hjälpa och stötta honom att stanna i Afghanistan?

– Även om de yttre omständigheterna är mycket svåra i Afghanistan, framför allt om man är konvertit, har han trots allt en identitet och ett pass. Vi kan på så sätt enkelt stödja honom ekonomiskt. Livet i Europa, Iran eller Turkiet är också mycket utsatt för någon som lever som papperslös.

Davood planerar att starta en liten affärsverksamhet med hjälp av bidrag från Tullbrokyrkan och hoppas att kunna tjäna nog för att försörja sig. Han är gladare och ser för första gången på mycket länge lite ljusare på tillvaron. Gruppen i Tullbrokyrkan fortsätter att stödja honom genom förböner och kontakter.

Per Axéll, ser gärna ett fortsatt samtal med andra engagerade om hur man stöttar dem som tvingats lämna Sverige. Blir ivern att hjälpa ibland så stor att man inte ser vad som långsiktigt är den bästa lösningen? Är ett liv på flykt bättre än ett liv där man riskerar att förföljas för sin tros skull?

Davoods hälsning via Messenger från Kabul är att alla ska dö en dag, om han får göra det för Jesu skull så är det okej.