Tack till alla som älskat Sändaren!

Att få uppskattande mail är lite av en anomali för en tidningsredaktion ska ni veta, folk brukar mest höra av sig till tidningar när de är arga eller upprörda över någonting.
Men den kärlek som läsare och människor ute i stugorna känt och känner för vår tidning är något annat. Jag kan känna det som att jag fått vara chefredaktör till låns de senaste sex åren. Som att jag varit en liten del av något som går så långt över vad jag själv kan åstadkomma.

Tidningen är en egen organism

Eller som någon sa, en tidning är som en egen organism. Jag håller med.
Under åren gjorde vi många spännande, och lyckade, satsningar. Vi blev så sent som 2022 den tidskrift i landet som ökade sin räckvidd mest i procent.
Den digitala trafiken ökade stadigt under åren och allt fler fick en relation till och hittade Sändaren som ett komplement till de andra rösterna på mediemarknaden.

Ökar in i det sista

I år förväntades vi göra en nettoökning på upplagan, vilket inte heller hör till vanligheterna.
Ändå är det just nu vi måste kasta in handduken. Det indragna Mediestödet i kombination med att vi trots att många pilar pekat uppåt inte lyckades få tillräckligt många att vilja betala för att läsa Sändaren i olika former, gör att vi nu får säga adjö till en tidning jag älskat, men som så många andra älskat ännu mycket mer.

Vill bara säga Tack!

Det är till de personerna som jag vill uttrycka ett stort tack till att jag fått en liten inblick i den betydelse vår tidning har och inte minst haft för så många människor. Och faktiskt, för samhället i stort. Sändaren och alla dess föregångare tillbaka till 1842, har lyft perspektiv som andra missat.
Och det vi bevakat finns kvar, med röster som fortsatt måste höras. Jag tror till och med att det är viktigare än någonsin.
Visst känns det tomt att Sändaren inte längre är den kanalen.
Men jag känner också en stor tacksamhet till åren som varit. Nu får organismen vi i 30 år kallat Sändaren helt enkelt hitta sina nya former.