När talibanerna styrde Afghanistan under slutet av 1990-talet hamnade landet högt på listan över världens värsta regimer.

Den strängt islamistiska gruppen lät avrätta människor för mindre överträdelser av sharialagen och afghanska kvinnor, som traditionellt har begränsade rättigheter, fick se sina liv ännu mer beskurna.

Deras regim föll dock snabbt samman efter det att USA invaderade landet i kölvattnet av 11 september-attackerna. Få trodde då att talibanerna skulle kunna göra comeback tjugo år senare.

Men efter det att USA:s president Joe Biden annonserat att USA:s militär helt ska lämna landet har talibanerna inlett en framgångsrik militär offensiv.

Talibanerna kontrollerar nu upp till två tredjedelar av landet och hotar viktiga storstäder.

Enligt Anders Fänge, som är styrelseledamot i Svenska Afghanistankommittén med stor erfarenhet av landet, har offensiven visat på de stora svagheter som finns i den afghanska armén.

När talibanstyrkor har avancerat genom landet har ofta enskilda kommendanter och posteringar lämnats åt sitt öde av militärledningen.

— Då har talibanerna erbjudit soldaterna fri lejd om de lämnar över sina vapen och fordon. Så många posteringar har tagits utan att ett skott har avlossats, säger han.

Den militära kollapsen sker trots att USA och andra länder, inklusive Sverige, gjort enorma satsningar på att bygga upp den afghanska militären. Den afghanska försvarsmakten är också både välutrustad och välutbildad och borde kunna hålla tillbaka talibanerna, men Anders Fänge är inte förvånad över utvecklingen.

Han menar att västländerna har gett officerare och soldater teknisk kunskap, men inte lyckats skapa effektiva beslutsvägar.

— Den afghanska polisen och armén lider av dålig ledning, ineffektivitet och korruption. Det finns många så kallade spöksoldater. Det är soldater som bara finns på papperet, deras löner hamnar i de högre officerarnas fickor, säger han.

Afghanistan tillhör de mest korrumperade länderna i världen och korruptionen är närmast inbyggd i staten. När ett nytt Afghanistan skulle skapas efter talibanernas fall så fick olika krigsherrar och mujahedin-ledare som kämpat mot dem viktiga roller.

— Statsapparaten befolkades av människor som redan hade inofficiella nätverk. Befordringar i staten grundades inte på meriter utan på ens position i nätverket. Och de informella nätverken behöver inte vara inriktade på ministeriets huvudsakliga uppgift, till exempel att utbilda befolkningen eller att försvara landet, utan på att tjäna pengar, säger Anders Fänge.

Denna korruption menar han kraftigt hämmar möjligheterna att stoppa talibanernas framryckning. De motståndsledare som slogs mot talibanerna i slutet av 1990-talet är nu rika och mätta.

— De har fyllt sina utländska bankkonton och väger 20-30 kilo mer än vad de gjorde då. De har sina familjer i Dubai och Indien och så fort det blir riktigt hett kommer de bara att flyga ut och lämna folket åt sitt öde, säger han.

Enligt Anders Fänge skulle talibanerna i ett demokratiskt val endast få 10-15 procent av rösterna, och trots att talibanledare sagt att man kommer att respektera religiösa minoriteter och även tillåta utbildning av flickor så fruktar många afghaner, speciellt i städerna, ett regimskifte.

Anders Malmstigen, tidigare generalsekreterare i Svenska missionsrådet, arbetade under 1990-talet i staden Herat i Afghanistan för Evangeliska frikyrkan.

— Talibanerna är ofta pashtuner från gränsområdet mellan Afghanistan och Pakistan. När de kom till Herat 1995 så var det som en främmande ockupationsmakt som kom. De representerar ett religiöst uttryck som inte är typiskt afghanskt utan som föddes fram i religiösa skolor i flyktingområden under 1980-talet, säger han.

Hur kommer det sig då att talibanerna kan genomföra ett återtåg? Anders Malmstigen menar att för mycket kraft lagts på den militära insatsen.

— Jag tror att det hade behövts en annan strategi från början, där inte så mycket pengar lagts på det militära. Men det har varit en komplex situation, det måste man vara medveten om, säger han.

De senaste åren har Afghanistan varit det land som mottagit det största stödet från Sida. Förra året uppgick den summan till över en miljard kronor.

Göran Holmqvist, som är chef för avdelningen Asien, Mellanöstern och humanitärt bistånd, följer utvecklingen noga.

— Det finns oroande rapporter från de områden som talibanerna tagit över, bland annat om kvinnors rättigheter. Det finns ju en oro för att detta ska påverka de landvinningar som gjorts, säger han.

En stor del av det svenska stödet kanaliseras genom en av Världsbankens fonder, som syftar till att stärka den afghanska statens kapacitet att ge service till landets medborgare, inom till exempel hälsovård, utbildning och vattenförsörjning.

Sverige har tillsammans med andra givare ställt krav på att den afghanska regeringen ska omfatta vissa värderingar som grund för arbetet. Detta stöd har Sverige förbundit sig att fortsätta med till åtminstone år 2024, men om det sker brott mot de grundläggande principerna kan stödet omprövas.

— Det är en utmanade miljö och vi är inte naiva inför en hotande utveckling. Men vi gör bedömningen här, liksom den svenska regeringen som beslutat om en ny Afghanistanstrategi, att det är viktigt att manifestera ett långsiktigt engagemang och att stödja afghanerna och våra samarbetsparter i det här kritiska läget. Om vi skulle lämna nu skulle vi verkligen bereda vägen för talibanerna, säger han.

Men hur ska man lyckas bygga upp den afghanska staten i en så svår situation som den nuvarande när man inte lyckats tidigare?

— Man måste vara medveten om att alternativet är betydligt värre. Trots allt är detta en afghansk regering som försöker hålla allmän val, det finns hyfsat god pressfrihet, och möjligheter att utbilda kvinnor. Den svenska regeringen har i och med beslutet om en ny strategi tydligt markerat att vi inte ska lämna Afghanistan i sticket, säger han.

Den fristående organisation som får mest pengar av Sida för att arbeta i landet är Svenska Afghanistankommittén (SAK). Organisationen fanns PÅ plats under talibanernas första tid vid makten och enligt generalsekreterare Andreas Stefansson kommer man inte att lämna nu heller.

— Vi gör allt vi kan för att kunna fortsätta att jobba med den lokala civilbefolkningen. Det är klart att förutsättningarna kommer att bli svårare under en talibanregim, och på vissa områden kommer det nog att tas steg bakåt, som vad det gäller utbildning av flickor på högre nivåer, säger han.

Är det som nu sker i Afghanistan ett tecken på att västvärlden misslyckats med sitt stöd till landet?

— Det stora misslyckandet handlar om politiken och säkerheten. Det har pumpats in pengar i militären i tron att kriget kan vinnas på slagfältet, medan man borde gjort mycket mer politiskt och diplomatiskt för att främja försoning och en fredsprocess. Annars får man inte glömma att mycket har gått framåt, framförallt vad det gäller sociala tjänster. Många fler barn går i skolan idag och hälsovård har etablerats i hela landet. Det är en enorm skillnad jämfört med för 20 år sedan.