Platta magar och magar som putar ut

 ”Men älskling, du är ju jättesmal”. Så säger jag inte. ”Men min mage är ju inte alls platt”. Det säger jag inte heller. Vad jag säger? Det minns jag inte riktigt, men förmodligen letar min hjärna frenetiskt efter det mest pedagogiska och kloka svar jag kan finna. 
Jag får säkert ur mig ett halvpedagogiskt och halvklokt svar som barnet halventusiastiskt låter passera medan fokuset redan har vänt sig vidare mot några nya barn som dykt upp i lekparken där vi befinner oss. Själv stannar mitt fokus och min känsla kvar i det att självbilden och livsutrymmet hos så små unga individer redan har blivit invaderat av en orimlig hets kring hur saker borde vara för att räknas och värderas. 
 

Gjorde mig inte ett dugg lyckligare

Det kommer till mig ett minne från när jag slutade träna i 20-årsåldern på grund av rykten om att jag skulle ha ätstörningar. Några ­sådana fanns gudskelov inte, jag var smal för att genetiken var sådan, men i dag kan jag ibland orimligt mycket sakna den kroppen. Jag undrar så, för den gjorde mig inte ett dugg lyckligare och inte heller var jag nöjd med den för fem öre när det väl begav sig. Impregnerad ända in i vrårna med bedömningar av kroppen, inte minst den kvinnliga, sitter normerna stenhårt och hjärnspökena jobbar allt bra hårt med att försöka göra de till sanning.  
Den lilla kroppen som tillhör barnet som avundas min mage hänger och slänger från en klätterställning med en styrka i armarna som får mig att avundas. I min ficka ligger en telefon vars skärm kan föra oss in i en helt orimlig del av verkligheten på nolltid, men här är den nedsläckt. Här omges vi av suset i trädtopparna och en, för stunden, öde idrottsplan. När barnet slutar jämföra kroppar och återgår till rörelseglädjen, leken och nyfikenheten är vi fria. 
Skapelseberättelsen kommer till mig, där Gud blickade ut över sitt skapade och såg att det var gott. Där får vi vara för en stund och vila. Vila från allt det som får oss att tro att kärleken inte räcker till, att den är villkorad. 

Fredad zon

Kroppspositivisterna får höra att de främjar övervikt när det de egentligen kämpar för är allas rätt till livs­utrymme och en fredad zon från hårda domar och fördomar. Livet är så mycket mer komplext än att det bara är si eller så. När jag var som smalast åt jag ibland snabbmat flera gånger i veckan. Den mentala hälsan var katastrof och när jag tog bort träningen tog jag också bort ett av de få verktyg jag hade då för att hålla någon form av balans i hjärnan, men jag orkade inte med omgivningens oro för den kropp som bara var som den var. Om vi är uppriktigt oroliga att någon har en ätstörning, då behöver det lyftas i en varsam och kärleksfull kontext. Aldrig som kommentarer som kastas omkring likt vassa stenar lite hit och dit i otid. 

Rekommendation kring skärmtid

I dagarna kom en rekommendation kring skärmtid för barn. I bästa fall kan det skapa mer livsutrymme där rörelse, lek och nyfikenhet får övertaget. Samtidigt räckte det med tidningsmagasin för att jag som 11-åring skulle lära mig att sexualisera min barnkropp och påbörja en långt­gående kamp mot den. 
På en bild i telefonen sitter min lilla vän senare uppkrupen i min famn och lyser av tillit. Min ”platta” mage putar ut, men den gör ingen skillnad för kärleken, inte för den villkorslösa. Jag lär mig fortfarande att se det, och det är gott. 

Therese Palmqvist
pastor i Leksand