När Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 förändrades ordningen för biskopsval. I dag är det en öppen, demokratisk process – vilket på många sätt är välkommet. Men tyvärr är den också ytlig och medialiserad.
Den motsvarar inte ämbetets betydelse, och kan vara obarmhärtig mot de som deltar.
Det börjar med ett nomineringsval, och från det går kandidater som fått mer än fem procent vidare till prövning av Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar. Passerar de den väntar biskopsvalets första runda. Om ingen av kandidaterna där får över femtio procent, går de två med flest röster vidare till en tredje valomgång. Där vinner den som får flest röster.
En lång och krävande process
Det här är för det första en lång process, och den placerar många präster i ett limbo som varar i månader. Det stjäl kraft och uppmärksamhet från deras vanliga och viktiga värv – och för kandidater som nomineras till flera stift tas den om flera gånger.
Trots denna långa tid får de som ska rösta väldigt lite information om kandidaterna. Några känner de kanske, men för de andra är de hänvisade till en ”hearing” där kandidaterna radas upp och får några sekunder var för att besvara samma fråga. En jippoartad tillställning som mest liknar en popularitetstävling, där det viktigaste är att ge ett gott intryck – det vill säga att verka positiv, men inte för angelägen om att få jobbet.
I en diskussion på Facebook kommenterade en tidigare biskopskandidat sin förvåning över att processen inte var mer gedigen. ”Jag har”, skrev hon, ”varit med i andra rekryteringsprocesser som känts betydligt mer seriösa och relevanta och som hjälpt mig att ställa rätt frågor till mig själv om min lust och lämplighet för uppdraget.”
De kristna tidningarna nöjda
De som däremot är nöjda med ordningen är de kristna tidningarna, för biskopsval passar medielogiken perfekt. Därför redovisar de allt i detalj, inklusive exakta röstsiffror för samtliga inblandade.
Det skapar en utsatt situation för kyrkans anställda. Det är värt att påminna om att den som kandiderar inte gör det på eget initiativ, utan han eller hon ställer sig till förfogande efter att ha blivit föreslagen. Visst kan man säga nej, men för många präster hör det till kallelsen att svara ja när kyrkan frågar. Nu innebär detta ja att de kastas in i en medialiserad process där de vägs och mäts mot andra präster, och där media redovisar exakta procenttal för var och en av dem. Någon får 43 procent, en annan 3–4 procent, men ingen vet riktigt varför.
Ingen respons eller uppföljning
Kanske finns det personer som står över sådan offentlig betygssättning, men för en och annan väcker det kanske frågor. Varför vill så få i mitt stift se mig som biskop? Finns det något jag bör lära mig av den här processen? Men det får de aldrig veta. De biskopskandidater jag talat med berättar att de inte fått respons eller uppföljning från stiften.
Det är otänkbart att ett företag skulle utsätta sina anställda för det här: Låta ett tiotal tävla om posten som mellanchef, ordna en utfrågning och sen redovisa röstetalen i detalj. De som ger sig in i politiken är medvetna om att detta är spelets regler, men präster drivs knappast av en längtan efter att delta i medialiserade tävlingar av det här slaget.
Personlig djupintervju
Några saker skulle enkelt kunna ändras för att skapa en bättre ordning. Till att börja med borde hearingen kompletteras eller ersättas med en personlig djupintervju. För det andra borde man avstå från att redovisa det exakta resultatet för fler än de tre främsta kandidaterna. Slutligen behöver varje stift ta ansvar för återkopplingen till de som inte valts, och kunna hjälpa dem att tolka resultaten.
Kanske krävs större förändringar – men det här är det minsta man kan göra för att respektera väljarna, biskopskandidaterna och ämbetet.
Joel Halldorf
teolog och kulturskribent
Fakta: Nästa vecka
Therese Palmqvist
LÄGG TILL NY KOMMENTAR