Vill se mer festande i kyrkan

Att stava tro som gemenskap, inte självklart positivt för samtidsmänniskan

Årets inledningsföreläsare som får sätta tonen för medarbetarnas gruppsamtal under första dagen målar samtiden i utmanande ord. Patrik Hagman menar att i tider av otrygghet och oro ökar allmänhetens intresse för existentiella frågor. Dagens föräldrageneration skiljer sig från vår föräldrageneration. Dåliga erfarenheter av Kyrka, har skiftat till inga erfarenheter.

Dagens föräldrageneration saknar erfarenheten av en sträng och auktoritär församling. Det skapar ett utrymme för kristenheten att kommunicera vad den vill vara i 2020-talet. Det här återspeglar sig även hos dagens kulturskribenter, där juxtapositionen svängt från den storstadsliberala religionskritiken som hängt kvar sedan Hedenius dagar. Stockholms kulturelit ger en positiv genklang till Kyrkans offentliga kommunikation, men och det här blir er utmaning. Dessa personer är intresserad av Gud, kristendom, till och med kyrkan. Men tycker fortfarande att kristna människor känns lite obehagliga.

Medan Kyrkan uppfattas stå för individens frigörelse, rättvisa, fred, solidaritet och klimatansvar uppfattas kristna gemenskaper i stället som lite präktiga.

Låter bra, vad ser du som utmaningen – varför växer vi inte, vart är folkväckelsen?

- Vi ser många söka sig till kyrkan, kanske något av en rörelse, men det liknar på inget sätt tidigare generationers väckelser. Igen, det är mer kristendomen och idé och tradition som lockar än konkret gemenskap. Man går gärna till en kyrka då och då, men har inget behov av att ingå i en kristen subkultur.

Hur då, du säger ju själv att vår USP är just den gemenskap som människor möter hos oss och som saknar i förrättningskyrkor?

- När jag läser evangeliet enligt Lukas så slås jag ofta av hur stort utrymme just festerna får i Jesus liv. Jag har inget bra svar på hur framtidens frikyrka ska se ut, men jag tror att sättet att upptäcka det är att ordna mer fest.

Ursäkta, fester?

- Ja, sociala sammankomster där människor får samlas och låta livet falla på plats.

Flera av pastorerna på plats håller med honom och tar upp berättelser om hur de ofta är just är på lägenhetsfestens sena timmar som de djupa och existentiella samtalen uppstår med grannar och kollegor utanför församlingens hägn.

Måste upptäcka festen

Vi behöver bli bättre på att finna gemenskap i glädjen, säger en. Ja, se på våra migranter. De blir nästintill chockade över vilka slätstrukna tillställningar vi refererar till som fester, säger en annan. Vi måste upptäcka festen som det informella och otvungna, säger en tredje.

Patrik Hagman instämmer och utmanar: Men hörrni, när vi ordnar fester, gör vi då som Jesus och festar med tullindrivarna, syndarna och fariseerna eller bjuder vi in våra rika grannar, vänner och bekanta med ett social kapital? Det blir lätt att vi inom Kyrkan skapar egna fester för de marginaliserade, varför inte bjuda in dem till huvudfesten?Jag tror att om vi frågade Jesus varför det är så svårt för oss att bjuda in alla till festen, skulle han säga att vi fått det lite bakfram: I källaren där AA-möts eller på loppiset, där pågår festen. Det är vi som står utanför och inte vill vara med, säger Patrik.

Mycket av det du beskriver gällande folkrörelsernas rekonstruktion är även applicerbart på arbetarrörelsen, miljörörelsen och övriga civilsamhället. Är det något i din spaning som du kan avgränsa specifikt till Frikyrkan?

- Vi vill ju vara så inbjudande och välkomnande, men ibland ser vi inte de trösklar vi sätter upp. En bekant till mig som brottats med psykisk ohälsa berättade att hon när det är som jobbigast aldrig skulle gå till Kyrkan. Hon föredrar att betala 150:- för en schamansk trumritual där ramarna för den sociala interaktionen är mer tydlig. I kyrkan finns ofta en outtalad förväntan om att du skall vara trevlig och artig. För någon på en mörk plats i livet kan detta bli överväldigande, ja till och med frånstötande.

- Här tror jag att festen kan hjälpa oss att bryta med vår prydlighet. En bra fest tenderar gör det!

Po Flodström