Wiborns transparens öppnar dörren till en viktig diskussion

Egentligen är det väl en ointressant sak. Vilket parti en företrädare i Equmeniakyrkan lägger sin röst på är inget som säger varken bu eller bä om hur denna sedan agerar i kyrkliga frågor.

Eftersom de flesta politiska ideologier, åtminstone i väst, är formade ur kristendomen är det inte märkligt att de alla har något eller några drag som lockar en kristen med samhällsförändrarambitioner.

Men nu har ju nyligen valda kyrkoledaren Karin Wiborn valt att precisera partitillhörighet (Vänsterpartiet) i en intervju med tidningen Dagen, och då öppnar det trots allt för en principiellt intressant, och skulle jag säga, viktig diskussion.

Bra att skylta med medlemskap?

Att vara medlem är i sig något annat än att rösta med hjärtat. Frågan är alltså endast om våra högst valda representanter därför bör skylta med, eller ens söka, medlemsskap i ett parti?

Först, våra tre grundarsamfund och inte minst Missionsförbundet har en tydlig koppling mellan tro och politik som medel för att förändra samhället. Både PP Waldenström och EJ Ekman, de två tidiga förgrundsfigurerna i rörelsen var riksdagsmän.

Frisinnet ett frikyrkligt arv

Det liberala frisinnet utvecklades helt i takt med den frikyrkliga aktivismen, och flera ledande personer i våra rörelser har definitivt varit medlemmar och ibland till och med varit aktiva i partier jämsides med kyrkliga uppdrag.

Också en företrädare till mig, Bertil Zachrisson gick från uppdraget på Svensk Veckotidning till en lysande politisk karriär inom socialdemokraterna. 

Lutar åt Gud

Men är det för den skull rätt väg för idag?

Som publicist har jag satt en ära i att aldrig söka medlemskap i ett parti, utan vara fri att stödja goda förslag och ansatser längs hela den politiska skalan. 

Det hade jag förstås kunnat göra ändå, men misstanken att jag lutat åt ett visst håll hade inte varit en god sak för vare sig min egen, eller för den delen tidningens trovärdighet.

Nu företräder jag ju en kristen tidning och säger därför med Tomas Sjödin att "jag lutar åt Gud". Det skulle nog Karin Wiborn för övrigt också vara den förste att skriva under på.

Applicerbart på samfundsledning?

Nåväl, om den typen av strikthet är applicerbar i det publicistiska sammanhanget, är då samma strikthet applicerbar på det klerikala och i första hand då samfundsledningen?

Jag kan vara skadad av journalistiska principer men ser en fara i att om man tydligt tagit ställning i någon riktning kan ett utanförskap eller misstänksamhet skapas i läger där man tycker olika. 

Enheten skulle då kunna behöva prioriteras över det personliga politiska engagemanget.

Stöts människor bort?

Också på pastoral nivå kan politiska konflikter möjligen också utgöra en grund för personer att värja sig från att söka sig till det eller det sammanhanget utifrån att pastorn målat med vissa politiska färger.

Men det finns något genuint positivt i att ta ställning också.

Många pastorer och kristna i ledande ställning i kyrkorna är aktiva i politiska sammanhang. Därmed ställer de sig i en lång tradition av att förena tro och konkret samhällsengagemang, och lyfter in kyrkan som en kraft på sina lokala orter också genom andra omstöpande forum.

Kristen tro är politiskt i sig

Att vara bekännande kristen är i sig en politisk handling. En ideologi om du så vill som ibland snabbt, ofta sakta, revolutionerat vart samhälle den kommit i kontakt med. 

Om våra ledare ska vara politiska eller inte är alltså per se en ickefråga. Diskussionen som Equmeniakyrkan däremot skulle våga fundera på är ifall det är till rörelsens gagn eller inte att vara så transparent med ett partimedlemskap i samfundets ledande positioner?

Tack Karin Wiborn för att du ställt dörren på glänt till en diskussion som samfundet aldrig haft, men kanske skulle må bra av att faktiskt ha.