Genom att söka i motsatsen finner jag hopp

 Men med många utpräglade dialekter. Det gick bra. Som att prata Nåsmål, du vet.
En veckas undervisning på Kyrkans ungas stora sommarläger för min del i uppstarten av hösten. Här fick jag möjlighet att presentera vårt samtalsmaterial i Equmeniakyrkan, där jag själv finns med på ett hörn. Det heter Söka och finna livsmod. Den första av åtta korta filmer med WHO:s byggstenar för existentiell hälsa in i vår kontext ligger kvar i mig så påtagligt den här veckan.
Det första samtalet är med Lars Björklund, föreläsare och författare som tidigare varit sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala och kaplan på Sigtunastiftelsen.
Omtyckt, klok som en bok och full av livserfarenhet så tackade han ja till att samtala med mig om hopp. Det är få ord som jag tycker är så svåra att beskriva som just hopp. Det är vidöppet, blir lätt lite flummigt och alldeles för stort för att rymmas i en människas vardag med alla dess utmaningar.  

Beskriva motsatsen

Ändå är det ett ord vi använder ofta nu, nästan lite desperat. Vi ”måste” ge varandra och vår värld hopp.   
Men vad är det? Hur skulle du beskriva hopp, är min utgångspunkt i filmens samtal. Och vi möts i Lars fenomenala vändning, nämligen i att beskriva motsatsen. Lars beskriver med tre ord hur vi kan identifiera hopplöshet. Vilken bra andlig övning. 
Nu skickar jag de orden vidare till dig, som en ingång till att försöka se var du själv befinner dig just nu, kanske mitt i en massa stora och små beslut i vår Kyrkokonferens, oro och mötesplatser med varandras olika utmaningar eller på en helt annan plats i tid och rum.
De tre orden som kan hjälpa oss människor att se var vi finns är, i den här definitionen av hopplöshet, följande: Maktlöshet, övergivenhet och stumhet. Maktlöshetens kännetecken är att jag inte kan påverka en situation som ändå ockuperar mig. En förlorad kontroll över hur händelser i mitt liv nu eller tidigare påverkar mig och världen som den ser ut och inför hur framtiden ska bli.

Överskriften till mitt liv

Övergivenheten känner jag väl till. Det har varit överskriften till mitt liv i många år. En tidig katastrof i familjen lade en sorg över allting. En bror drunknade innan jag föddes och min strävan efter att försöka fylla hans plats blev så tydlig när jag så småningom fick möta det som i mitt och Lars Björklunds samtal om hopp finns som en viktig insikt. Erfarenheten att orden försvinner och språket inte finns för en kompakt sorg som ändå tar mycket utrymme. Kanske du också bär på ett stråk av något likande?
Bli lämnad, sviken eller stå helt själv i en svår situation som kan liknas vid att vara övergiven. Då kan stumheten ta över. Att inte äga ett språk för det jag upplever. För mig är språket själva nyckeln till att äntligen ana var hoppet sipprar in i åtminstone mitt liv.
Det kan vara ord, men också färger, dans, musik eller kanske någon annan, ställföreträdande hoppets bärare kan äga språket när mitt stumnat, en medmänniska som stannar kvar tills sångerna börjar sjunga i mig igen.

Hittat konkret hjälp

Äntligen har jag hittat en konkret hjälp till att begripa vad hopp är. Genom att söka i motsatsen och se vad som drar mig in i ett alltför trångt livsrum. Sanningen om livet är att det alltid finns ett hopp att söka, men kanske inte utan att se hur motsatsen ser ut eller till och med låta det jag hoppas på få dö. Då kan något nytt uppstå. 
Jag vill gärna kalla det som kommer för ett spirande hopp. Plötsligt blir det självklart, men samtidigt skört och varsamt. Livet vill bryta fram. Jag får hoppas på det jag ännu inte ser, men anar i en gåtfull spegelbild, för att låna ord av aposteln Paulus. 
Maktlöshet, övergivenhet och stumhet gör ­livet hopplöst. Men med det sagt, så finns ett ­livsrum i motsatsen. För dig, mig och världen. Jag hoppas.

Britta Hermansson
riksevangelist och författare