Kyrkan behöver göra upp med detta tabu

Kyrkor har ofta haft svårt att relatera till detta. Ett enkelt googlesök bort på frågan ”Är självmord en synd?” toppar Svenska kyrkan med en infosida värd att hyllas.
Men som sökresultat två finns en redogörelse för att det visst är en synd. 
Att detta synsätt hänger sig kvar, både i samhället på en mer underliggande nivå, och bland kristna, skapar problem i flera led.

Världsdagen för suicidal prevention

Anneli Silvén Hagström har i samband med världsdagen för suicidal prevention (den 10 september) uppmärksammats för sin studie om hur barn till föräldrar som tagit sina liv får hjälp.
Endast i Kalmar och Östergötland finns rutiner för att fånga upp unga i barnpsykiatri och andra insatser. I resterande del av landet läggs ansvaret på den kvarlevande, sörjande, föräldern. 
Hagström sätter fingret på en omedveten tystnadskultur kring dessa döda, som ger men också för de levande.
Förutom alla frågor man ställer sig om hur det kunde förhindrats, eller som barn den fullständigt förödande frågan ”Hur kunde min förälder ta sitt liv när jag fanns?”, finns kanske hos den kristne också frågan om vad som händer om ens älskade dött ”i synd”.

Ett stigma att göra upp med

Även om synen förändrats i kyrkan i takt med att kunskap om bakomliggande orsaker blivit större, är det fortsatt ett stigma att göra upp med. Inte minst för att kunna bemöta den som går ­igenom våndan med att bli lämnad kvar. Så väl vuxen som barn.
Vi behöver prata om att självmord finns. Att den vanligaste orsaken till varför det sker är psykisk eller fysisk ohälsa. Att det det finns skyddsnät och forum i samhället att falla tillbaka på.
Immanuelkyrkan Jönköpings återkommande samarbete kring #shoesforemma, där unga inbjuds samtala om frågorna til minne av medlemmen Emma som valde ta sitt liv, är ett sådant.
Men  såväl Sverige som kristenheten behöver fortsatt fråga sig själva hur ett ålderdomligt tabu fortfarande får effekt på hur vi pratar, och än mer hur vi kan hjälpa de sörjande som finns kvar i livet.