SVT vill lösa gåtan Boris Podnecky

Ända fram tills nu, kan man kanske säga. För nu är Boris Podnecky död, och den ensamme mannens okända historia väckte, kanske litet oväntat, SvT:s och programmet Arvinge Okänds intresse.
Ruby Rinman, på SVT:s kommunikationsavdelning, förklarar att myndigheterna ­efterlyser  ­familj och släktingar till alla som dör ensamma  i Post- och Inrikes tidningar. Arvinge Okänd begär ut offentliga handlingar om dessa, till synes, ensamma människor och går vidare med dem som ur deras synpunkt kan vara intressanta. 
Stora arv, eventuella släktingar, eller en spännande historia är de kriterier man utgår från. 
– I Boris Podneckys fall var det hans ovanliga livshistoria som lockade, förklarar Ruby Rinman. 

Hade inga pengar att tala om

För Boris, som hade en intellektuell funktionsnedsättning, hade inte några pengar att tala om. Men han levde ett rikt liv. Av sina kamrater beskrivs han som både snäll och lycklig. Han älskade ­ishockey och AIK, klädde sig alltid prydligt i skjorta och slips och var en uppskattad medlem i gruppen Tro och ljus, som har lokaler i Immanuelskyrkan, Stockholm.
Boris, som varken kunde gå eller tala, bodde på en gruppbostad i Kista där hans assistenter enhälligt talar om hans utstrålning. Boris tycktes ha ärvt faderns, operasångarens, omvittnade karisma och charm. 
”En stor själ i en begränsad kropp”, sammanfattar programledaren Mark Levengood.

Trodde han var polack

Men vem var han då, Boris? Hans vänner trodde han var polack, ­eftersom namnet lät polskt. Men ett svartvitt fotografi på hyllan i hans rum avslöjade föräldrarnas namn och därmed gick de att spåra till dåvarande Tjeckoslovakien, inte Polen. 1949 kom de till Citadellet i Landskrona, som efter Andra världskriget fungerade som flyktingmottagning. 
I Landskrona föddes också Boris, efter en svår förlossning som tog livet av hans mamma och skadade honom själv. Boris pappa tvingades sätta sonen på barnhem, någon annan möjlighet fanns inte då för en ensamstående pappa med ett skadat barn. 
 

När pappan senare får jobb i Stockholm flyttas Boris till ett barnhem där. Sedan följer en rad olika institutioner, där pappa Ferdinand ibland hälsar på. 
Men han gifter om sig ganska snabbt och med tredje hustrun Eloise, emigrerar Ferdinand till USA. 
Under tiden har hans son Boris, på sätt och vis, funnit sin familj i Tro och ljus-gruppen i Immanuelskyrkan.

Tro och ljus-gruppen

Gruppledarna Eva Pilenvik och Irene Tynnemark berättar att Tro och ljus har ungefär 20 medlemmar och består av ungefär lika många funktionsvarierade som normalstörda. Vid varje möte deltar också en diakon och, just i Immanuel, en katolsk pater. 
– Ja, vi är ju del av en ekumenisk rörelse som startade i Frankrike, förklarar Eva Pilenvik.
– Vi träffas en gång i månaden. Det är väldigt trevligt, och viktigt för många, vi sjunger och pratar och fikar, berättar Eva som inte vet hur eller när Boris kom med. 
– Jag och min son kom med för 20 år sen och då var Boris redan här.   
– Ja, och han hade inga större problem med att göra sig förstådd och visa vad han ville, skrattar Irene Tynnemark.
– Han fick oss att lyssna in, så vi förstod. Och han var alltid glad.
 

De är eniga om att Tro- och ljus-gruppen till stor del fungerade som Boris familj och Eva Pilenvik berättar om sommarlägren på Vadstena folkhögskola, där man också firar mässa en kväll i Katolska kyrkan, en kväll i Blå kyrkan. 
De berättar att Boris även varit med och delat ut nattvard i Immanuelskyrkan.
– Han var välkänd och uppskattad säger Eva Pilenblad, och berättar att många från Tro och Ljus och nästan alla från Boris deltog på begravningen. 
– Det säger väl något?  
Kanske var det därför som nästan alla ville de vara med och berätta om Tro och ljus och Boris, när ­Arvinge Okänd hörde av sig.
– De var ju här flera gånger och filmade. Alla som ville fick berätta om Boris, så det var verkligen äkta, berättar Irene Tynnemark. 

Skulle ha på sig samma kläder

Fast tv är ändå tv, och Eva berättar fnissande om hur de inför andra filmomgången fick sms om att ha på sig samma kläder som vid den förra, så att det skulle uppfattas som ett tillfälle. 
– Och när den där ambulansen for förbi med sirenerna på och Mark sa att vi tyvärr måste ta om alltihop. 
Hur slutresultatet blev har ingen av dem vågat titta på, även om det är möjligt med en förhandstitt för de medverkande. 
Men den 12 september kan vi alla se resultatet på SVT1, 20.00. Och redan nu på SVT play.