Skönhet ska rädda världen

Det är en otrolig skillnad mellan att ha eller inte ha blommor på sitt köksbord, en insikt som växer lite mer för varje år. Antingen håller jag på att bli tant. Eller så är jag något på spåren. ­Eller, så klart, det mest uppenbara: tanter har alltid ­varit något på spåren. 
För skönhet är ingen liten sak. Blommorna och Kristus-ikonen hänger tätt samman. Som prins Mishkin konstaterar i Fjodor Dostojevskijs bok Idioten: ”Skönheten ska rädda världen”. 

Feminint kodat

Estetiska uttryck, färger och material, har i vår tid blivit något feminint kodat, men också i vissa kretsar något ”oandligt”. Att bestämma tyg på stolarna i kyrksalen är ett återkommande exempel på slöseri med tid. 
Intresset för färg, form och inredning har i hög grad kapats av kapitalismen, förvrängt vår inre längtan genom att få oss att tro att vi ständigt måste uppdatera oss, lockar till ständig konsumtion av laminerade plastmöbler (ja, Ikea, jag tittar på dig!)
Men tänk om detaljerna har mycket större betydelse än vi tror? Vi är ju människor med både kropp, själ och ande, som uttrycker vår tro med hela våra jag. Som upplever och uttrycker vördnad genom det sätt vi bygger på, genom ljus­insläpp och färgval. Jag tror även det går längre än så. Dostojevskij, liksom redan antikens filosofer, menade att skönheten hänger ihop med det moraliskt goda i världen – på så vis når skön­heten fram till världens fullhet. Oavsett hur det förhåller sig med skönhetsbegreppet tror jag att det vackra kan hjälpa oss att återknyta till Gud, källan till all skönhet. 

Anar en flik av paradiset

Efter att ha skapat världen såg Gud på den och konstaterade att det han åstadkommit var ”gott”, ett hebreiskt ord som också kan översättas till ”vackert”. Det är alltså inget konstigt att den som betraktar en hisnande utsikt, ett fantastiskt musikstycke eller en vacker katedral kan få en andlig upplevelse. Ställda inför skönheten anar vi en flik av paradiset. Vi anar samtidigt att något av detta himmelska bor i oss själva. Det kan väcka oss till liv och till och med få oss att längta efter en bättre värld, det paradis vi förlorat.

Strategiskt val

Att låta det vackra ta plats i våra kyrkor är också ett högst strategiskt val. För skönheten kräver inga argument, inga ­pamfletter eller ­predikningar. Den ryska författaren Aleksandr Solzjenitsyn formulerade det så här i sitt tal ­efter att ha tagit emot Nobelpriset i litteratur 1970: ”Det finns emellertid ett särskilt drag i själva skönhetens väsen – ett karaktäristiskt drag hos konsten själv: Ett sant konstverks övertalningsförmåga är fullständigt obestridlig; det övermannar även ett hjärta fullt av motstånd.”
Sedan återstår förstås problemet att skönhet ligger i betraktarens öga. Där får vi i våra församlingar stöta och blöta och rösta och enas precis som när det gäller allt annat. I någon mån kan ändå finnas en gemensam smak – en solnedgång är det få som betraktar som fula.
Så – låt skönhet få ta plats, såväl i ditt hem som i kyrkorummet. Den är inget fluffigt begrepp, ett särintresse för oss som gillar inredning. Upp­levelsen av något vackert kan vara en avgörande punkt då en människa frågar sig själv: kanske finns en Gud, ändå? 

Elin Klemetz
journalist