Han vill lätta den tunga bördan – men inte ta bort den helt

En dokumentärserie spelas in på en dansk folkhögskola. Filmteamet följer några av de unga som har avsatt ett halvår mellan gymnasiet och vuxenlivet till studier utan betyg, internatliv och intensiv gemenskap. 

– En av dem som arbetar med serien kommer till mig och säger att det är så extremt, säger Christian Hjortkjaer. De unga talar med henne om depression och modlöshet, och det är så mörkt. Sedan är hon med när de festar, och de ser ut att vara hur lyckliga som helst. Vad är det som är sant? Vad fejkar de? Men båda sidorna finns. Båda är sanna. Det har jag insett. De här åren är en kaotisk och sårbar tid.

Personlig utveckling och yrkesval

En termin på folkhögskola, den danska ursorten där man inte läser upp betyg utan skriver in sig för att tänka efter och växa in i sig själv, var omvälvande för Christian Hjortkjaer när han själv var ung vuxen. 

– Jag hade funderat på att kanske bli journalist, men medan jag var där insåg jag att det var folkhögskolelärare jag skulle bli, berättar han. Det var mitt mål hela tiden, också medan jag doktorerade i teologi.

En unik kurs om otillräcklighet

På Silkeborg Højskole, som alltså är en folkhögskola, leder han sedan några år en valbar kurs med doktorsavhandlingen som material. Utilstrækkeligt enestående – en kierkegaardsk diagnose av diagnosesamfundet (Otillräckligt enastående – en kierkegaardsk diagnos på diagnossamhället) är Kierkegaard-forskning, och skriven vid Sören Kierkegaards Forskningscenter. Den är lite ovanlig med sin kombination av ämnen: 

Boken är ingen verktygslåda – det vi kan göra är att börja tänka på de här frågorna, och sakta ner, tänka långsamt. 

– Det finns många avhandlingar om honom, och jag visste att jag ville göra en samtidsanalys. Så jag utgick ifrån hans bok om rädsla och ångest, och det var tydligt för mig från början att det skulle bli väldigt intressant.

Tillgängliggöra forskning för unga

Doktorsavhandlingen finns bara på danska, men ”populärversionen” har just kommit i svensk översättning och heter Otillräcklig. Den är resultatet av den kurs Christian Hjortkjaer har genomfört med terminskull efter terminskull av unga. – Jag disputerade 2016, kom till folkhögskolan och bjöd in till en kurs som heter ”Det otillräckliga självet”. Vi har studenter från alla delar av det danska samhället, 130 sammanlagt på skolan, och något som gör mig så hoppfull är att så många väljer det här ämnet. De vill veta mer, de vill förstå dynamiken.

Satsade på samtal

Christian Hjortkjaer berättar att han funderade på hur han skulle göra innehållet i sin doktorsavhandling tillgängligt för dem men att han helt enkelt satsade på samtal. 

– Det blev så bra. Det kom upp massor av intressanta saker. Jag tänkte: jag gör en bok. Och då kom pandemin. På sätt och vis gjorde pandemin hans grundtes ännu tydligare, förklarar han: 

– Vi har på ganska kort tid gått från ett förbudssamhälle till ett påbudssamhälle, och när man ska leva upp till påbud blir man aldrig klar, man kan aldrig känna att man har ansträngt sig tillräckligt.

Påbudssamhälle

– Påbud är inte bara något dåligt, säger han. Under pandemin fungerade de bra. Här i Danmark talar vi om röda och blå skyltar, och pandemirestriktionerna var inte röda skyltar utan blå. Håll avstånd, till exempel. Det fungerade. ”Det här kan jag klara”, tänkte människor – i stället för att göra revolt som man ofta känner att man vill när något blir förbjudet. Uppmaningarna fungerar – det är svårt att inte följa dem.

Ständiga uppmaningar och deras inverkan

Men vad händer när var och en av oss ständigt blir uppmanad att ”bara göra det”? Bli den bästa versionen av oss själva, hitta den perfekta utbildningen, våga mer, satsa smartare. Mellan kapitlen i boken har Christian Hjortkjaer lagt in bilder av sådana budskap, upphittade i butiker och på affischer i miljöer där han rör sig. Vardagen är full av dem. – Jag ville skriva för unga om det här. Kierkegaard skriver till ett ”du”, och det tycker jag är fint, så det gjorde jag också. Boken är ingen verktygslåda – det vi kan göra är att börja tänka på de här frågorna, och sakta ner, tänka långsamt.

Han berättar att han har fått höra från förlaget att unga verkligen läser boken, att unga män läser den – de som annars knappt läser böcker. 

– Jag vill inte ta bort otillräcklighetens börda, säger han. Vi ska känna skuld och oro, det vore ett förfärligt samhälle annars. Men vi kan känna: ”Jag är inte ensam.” Bördan kan bli lättare att bära.