Regeringen vill förbjuda förnekelse av förintelsen. Med tanke på att de sista överlevande från nazisternas utrotningsläger snart går ur tiden är det lovvärt.

Men det är alltid lätt att göra sådana här utspel när samhällets konsensus är i det närmaste total.

För nynazister som NMR och extremislamistiska grupper som har Sions vises protokoll på nattygsbordet blir det nog mest bara ved på den redan stora konspirationsbrasan.

Redan nu har vi också, precis som Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski påpekar (18/4), möjlighet att döma människor i svenska domstolar för den typ av hets mot folkgrupp som brukar komma i förintelseförneknandets sällskap. Låt oss använda den möjligheten bättre!

Det blir också svårt att ducka för all annan förnekelse av andra utrotnings och förintelseförsök vi då bör förbjuda förnekande av i rättvisans namn. Sovjetiska Gulag, vad som hände i Rwanda och så vidare.

Och bör vi då inte ha en större moralisk plikt och nytta att synnerligen lyfta förintelser som av helt andra skäl ”förbjuds” att talas om i deras hemländer. Det som till exempel sker bland uigurer i Kina nu är ett modernt försök till en förintelse av ett folk. Så sent som för någon månad sedan kom en ny rapport som klassade landets agerande mot den i huvudsak muslimska folkgruppen som folkmord.

Här handlar det inte bara om dödsfall utan även om försök till statlig hjärntvätt där den religiösa övertygelsen ska bytas ut mot en lojalitet till den kinesiska regimen.

Nya uppgifter gör gällande att andra minoriteter i Kina, därav bland annat också kristna, utsätts för samma behandling.

Nu råkar Kina, i motsats till ett för länge sedan utraderat och maktlöst Nazityskland, vara ett stort samarbetsland för oss, liksom för övriga världen. Vi behöver förhålla oss till Kina som en handelspartner och växande stormakt. Därför kommer vi inte att se den svenska regeringen föreslå ett förbud mot att förneka folkmordet på uigurer.

Men det hade varit lika relevant, om inte mer, för en regering att agera på dagens förintelser.

Ungefär som när Torgny Segerstedt i Göteborgs handels- och sjöfartstidning kritiserade Nazityskland när förintelsen ännu pågick. Segerstedt skrev redan på sin tid för övrigt kritiskt om de fasor som också följde i spåren av dåtidens kommunism. Docent i religionshistorik och tidigare redaktör för tidningen ”Kristendom” är det lätt att tänka sig att han speglade sitt samvete i Kristus och insåg att han måste ta ställning.

En utmaning till oss själva och Sveriges regering kan vara att i Segerstedts anda göra nåt liknande.

Låt oss undvika behovet av att förbjuda nya förintelseförnekelser i framtiden genom att arbeta emot dem i nutiden. Vi kan börja med att erkänna att det pågår ett folkmord på uigurer i Kina.

Vi kan fortsätta med att erkänna det historiska på folkmordet på syrianer och armenier i Turkiet, kallat Seyfo.

Vad gäller den judiska befolkningen i Sverige har vi för övrigt en klart större skyldighet än att rättsligt förbjuda vad som borde vara en civil självklarhet. Nämligen att aktivt motarbeta den antisemitism som fått fäste i befolkningen.

I särskilt Malmö har länge funnits vittnesmål om trakasserier och öppet judehat ända ner på grundskolenivå. Och om ett samhälle som viker ner sig. Det var hit de vita bussarna kom med förintelseöverlevare.

Det borde snarare vara förbud på att inte ösa ur denna historiska källa till en kommande generation. Förhoppningsvis en som inte behöver diskutera beslut om framtida förnekelseförbud. En som är upplyst nog att aldrig blunda för ondska var den än visar sig.