Studien Kristen tro på glid (institutet för pentekostala studier, ALT) har fokus på Evangeliska frikyrkan, Pingströrelsen och Svenska alliansmissionen, men kan nog appliceras också på övriga frikyrkor; Bara en av tre i de kyrkliga tonårsgäng som studien följt förblir aktiva som vuxna.

En intressant iakttagelse i studien är hur den lyfter det starka frikyrkliga fokuset på gemenskap som både styrka och svaghet. Medan det bygger en stark känsla av tillhörighet i ungdomsgruppen, finns också risken att tron lämnar individen när gruppen splittras i övergången från ung till ung vuxen.

Samtidigt har det mer individuella uttrycket för personlig omvändelse i ”förvånansvärd” hög grad bytts ut mot att man växer in i tron.

Många är födda in i rörelsen

Här är min egen hypotes att en orsak därtill; många av kyrkornas ungdomar är födda in i rörelsen. För 50 och 100 år sedan lär det varit betydligt vanligare att man hamnade i sin kyrkliga kontext på grund av en personlig frälsningsupplevelse, eller av andra skäl fattade ett eget ­beslut att gå med.

Utan det egna avgörandet, eller intresset, kan det nog bli en ofrånkomlig sak att till sist lämna.

Bör söka svar hos de som lämnat

Pastor Jakob Svensson, en av många som skrivit studien, betonar att vi bör söka svar hos de som lämnat.

Jag håller med. Det har också gjorts, både av bland annat Jacob Langvik och i studier som Här för att stanna. Men jag tror det är värt att poängtera att man också måste lyssna mer noggrant på de unga som ännu är kvar. Därför är det glädjande att pastorer, förtroendevalda, anställda och ledare i kyrkan under helgen bjöds till Equmenia boost, inte för att tala, men just för att lyssna.

Vilka utmaningar, frågeställningar och funderingar rör sig där frågan hör hemma?

Till syvende och sist tror jag inte frikyrkans nedgång handlar om en ungdomskris. Men det finns något krisartat i insikten att vi blivit ­dåliga på att inte låta unga höras och ta plats som jämlikar.