Jag intervjuade senare i livet Olle Nordin, som var förbundskapten under VM-90 men vid tillfället tränare i Jönköping Södra. Det är det tillfälle i livet då jag nog upplevt mitt allra största ”Dont mention the war”-ögonblick.

Mästerskapets magi har bleknat

VM-känslan har inte lyckats hålla greppet över mitt vuxna jag. Visserligen sätter jag enkelt vinnarna 30–90 än i dag, en del kuriosa om mästerskapen och några resultat, men det mesta har bleknat, liksom mästerskapets magi.

De senaste åren har magin också blivit svartare. Kulmen nås med stundande avspark i Qatar. En absolut monarki med lite överseende för oliktänkande.

Under flera år har rapporter strömmat in om gästarbetares odrägliga arbetsförhållanden. ­Underlöner, falska löften och tusentals dödsfall kopplade till det enorma byggprojekt VM i Qatar blivit.

Situationen gäller landets arbetare i stort, där också nästan hela andelen av kristna i ­Qatar återfinns.

Myndighetsövergrepp

Human Rights Watch larmar om myndighetsövergrepp mot hbtq-personer. Khalid Salman, landets VM-ambassadör, fångades nyligen av tyska ZDF när han deltar i ett samtal om att kvinnor bör hållas hemma, för de är ”inslagna godisbitar” som man inte vill att vem som helst ska ”öppna”.

För många, och mig, är fotboll konst. Världsmästerskapen en förenande kraft i världen som i stället blivit en magvärk.

Jag har tidigare manat till bojkott. Det loppet verkar dött. Det minsta man nu kan hoppas på är att lagen spelar med sorgeband, att journalisterna tar hjälp av Human Rights Watch ”checklista för journalister” för att använda tiden i landet till mer än bara matchrapportering, att de välbetalda spelarna tar ställning mot det internationella förbundet, Fifas, förfall.

Som kristen och fotbollsvän kan det inte vara riktigt att se en enda glimt från detta VM utan att be en bön om att de tusentals arbetarnas död inte bara ska kunna passera utan att det får verkliga konsekvenser.

De döda arbetarna ropar till oss inför avspark.