När var femte väljare röstat på Sverigedemokraterna (SD) blir det allt svårare att ­ignorera ­partiet. Det gäller för andra ­politiker, men också för journalister och inte minst civilsamhället där kyrkor och samfund ingår. Många undrar hur de ska kunna förhålla sig neutralt till SD utan att hamna i konflikt med sina egna värderingar; hur de ska kunna ta avstånd från SD:s politik utan att stigmatisera dem som röstat på den. Det är en svår ekvation, som Sändaren tidigare har skrivit om på nyhetsplats.

Digitalt seminarium

Förra veckan anordnade Arena ett digitalt frukostseminarium för att diskutera det dilemma som många civilsamhällesorganisationer nu står inför: Hur hantera den praktiska verkligheten utan att bidra till ytter­ligare legitimering av SD? Partiet innehar exempelvis ordförandeposten i många riksdags­utskott, vilket innebär att organisationer kan behöva förhålla sig till SD som ett parti bland andra, samtidigt som det så uppenbart inte är det.

Under den korta tid som gått sedan Kristerssons regering tillträdde har ett antal exempel kommit i dagern som visar att SD alltjämt har problem med såväl sina företrädare som med sina demokratiska reflexer. Som när SD-riksdagsledamöter tycker att organisationer som kritiserar regeringens politik inte ska få statsbidrag.

Stor biståndsorganisation

Det var när människorätts­organisationen Civil Rights Defenders (CRD) hade publicerat sin mycket läsvärda granskning av Tidöavtalet som Martin Kinnunen och Björn Söder gick till ­attack på Twitter och dessutom valde att skapa förvirring i sak. CRD är en stor biståndsorganisation, men biståndet finansierar inte opinionsbildning i Sverige, utan för den senare används privata gåvor och donationer. Men alldeles oavsett är det en absurd tanke att organisationer som tar emot bidrag av staten inte skulle få kritisera samma stat. Tvärtom väljer staten att stödja ett pluralistiskt civilsamhälle och fria kulturutövare och medier för att mångfalden av åsikter och granskningen av makten är grundvalar i en fungerande demokrati.

Grumliga syften

När en SD-tjänsteman mejlar Svenska Naturskyddsföreningen för att begära information om vilka privatpersoner och företag som donerat pengar till organisationen blir man också fundersam. Vilka grumliga syften kan ligga bakom en sådan förfrågan? SD:s presstjänst svarar Dagens Nyheter att mejlfrågan syftade till att ta reda på om även exempelvis statliga bolag ”skulle kunna finnas bland ­donationerna”. Alltså, återigen reflexen att staten inte ska vara med och finansiera organisationer som är kritiska till statens politik. Om SD dessutom ville skrämma till tystnad får det nog bara motsatt effekt – sedan regeringsskiftet har nya medlemmar strömmat till Naturskyddsföreningen.

Risk att de viftas bort

När Sverigedemokraterna är en del av regeringsunderlaget måste ansvarsutkrävandet bli tuffare och civilsamhället har en viktig roll här, tillsammans med journalistiken och den politiska oppositionen. Vi måste granska vad de gör, men även varför de gör det. Mycket granskning har fokuserat på personer som företrätt partiet och dessa individers koppling till rasistiska och nynazistiska rörelser. Fler måste också, som CRD föredömligt har gjort, granska det ideologiska innehållet i SD:s politik och gå till botten med varför den beskrivs som rasistisk och auktoritär. Om frågorna inte fördjupas utan stannar vid etiketter är risken att de viftas bort som nedsättande omdömen.

Utmaningen är att fördöma SD:s politik hårt och tydligt utan att stigmatisera dem som (mot bättre vetande?) röstat på den. För, som Silvia Kakembo, chef för Arena Opinion, sa på ­seminariet (fritt citerat): ”Vi måste behålla hoppet om en ljusare framtid. En dag kommer Sverigedemokraterna att förlora momentum och då måste vi vara beredda att ta emot människor.”