Den dystra utvecklingen för Equmeniakyrkans medlems­tal (58 569 medlemmar) är del i en större utveckling som är gemensam för alla de traditionella folkrörelserna i Sverige. Sedan 1970-talet har de politiska ungdomsförbunden tappat närmare nio av tio medlemmar, ­Sveriges statsbärande parti är bara en spillra av sitt forna jag, sett till medlemstal.

1972 hade de politiska ungdomsförbunden tillsammans 220 000 medlemmar, vilket kan jämföras med färre än 30 000 i dag. 1979 hade Socialdemokraterna nästan 1,2 miljoner medlemmar. Sedan dess har partiet tappat fler än nio av tio medlemmar (94 procent!). Det stora tappet skedde när kollektivanslutningen avskaffades vid ­årsskiftet 1990–1991, vilket ledde till att Socialdemokraterna i princip över en natt minskade från 1,2 miljoner medlemmar till omkring 260 000 medlemmar, och kom ner på en nivå som var mer jämförbar med andra partier. Mellan 1991 och 2020 minskade Moderaterna från 116 497 medlemmar till 40 602 medlemmar. Under samma period minskade S från 260 346 medlemmar till 75 000 medlemmar. Sveriges största ­nykterhetsrörelse ­IOGT-NTO har också tappat medlemmar de senaste åren och har nu omkring 22 000 medlemmar enligt organisationens hemsida.

Ja, detta är bara ett litet urval av organisationer och siffror. ­Poängen med att bunta ihop dem är dels att sätta siffrorna i ­relation till varandra, dels säga något ­generellt om utvecklingen för ”det gamla” Folkrörelsesverige.

Det sägs att det inte är något fel på människors engagemang, varken i samhälleliga eller andliga frågor. Det tar sig bara nya uttryck, vilket exempelvis Emanuel Karlsten påpekat i en utmärkt krönika i denna tidning. Sociala medier är ett fantastiskt verktyg för opinionsbildning och skapande av nya rörelser, som dessutom omedelbart blir globala. Problemet är att folkrörelsernas organisationer fortfarande är centrala byggstenar i vårt samhällsliv.

Kyrkorna brukar fram­hålla att de betjänar långt fler människor är de har medlemmar, och det ­gäller för de flesta av de nämnda organisationerna. Man skulle rentav kunna vända på resonemanget och hävda att de får oproportionerligt stort utrymme i det offentliga livet, i förhållande till hur få medlemmar de har. Men det är ju för att de i så hög grad strukturerar samhällslivet för oss alla. Kyrkor och församlingar erbjuder rum för enskilda samtal, för gudstjänst och för gemenskap. När trygghetsnätets maskor är för glesa, eller mänskliga rättigheter hotade, är det kyrkorna och ­organisationer som exempelvis Röda Korset som träder in. När det är dags att utse våra politiska representanter är det partierna som tar fram listor med kandidater, och jobbar utifrån politiska program som fungerar som ett slags varudeklaration.

Frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen med flera, har spelat en avgörande roll för utvecklingen av det moderna, demokratiska och jämlika Sverige. Folkrörelserna har varit emancipatoriska, de har hjälpt människor att bli fria, självständiga individer med makt över sina liv. För hundra år sedan kände de kraften i att tillhöra en grupp, och kanske också en viss plikt att bära rörelsen vidare. I dag tar vi vår frihet och våra rättigheter så för givna att vi inte tänker på hur mycket kamp och arbete som ligger bakom. Kanske är det rentav så att Folkrörelsesverige blivit offer för sin egen framgång: man ville befria människan och man lyckades, över förväntan.

Den kristna läran om nåden (i motsats till föreställningen att jag skulle ha gjort mig förtjänt av mina privilegier) är dock mer ­aktuell än någonsin.