Det har blivit en tradition för mig att vara där nu, både för att jobba men också för att ta del av det som händer. Vad som är vad flyter ibland ihop när man jobbar med det jag gör. Men det är också det som är härligt.

De två detektiverna Victoria Wikberg och Martina Lardmo har hur som helst roat både vuxna och barn hela veckan och just den här ­dagen lyckades min äldste kille smyga fram ­lagom nära en av dem för att göra en high-five till sin stora glädje.

Medan jag satte mig ner för att skriva lite senare på dagen försvann resten av familjen iväg för salta bad, mötte upp några vänner. Sen åt vi ihop innan det var dags för mig att göra en inbokad intervju.

Så långt man kan komma i Sverige åt det motsatta hållet ligger Gotland. Samma dag hade Equmeniakyrkan anordnat flera spännande seminarier, människor som längtat efter att mötas möttes, kontakter knöts och mitt i allt knivhöggs en medlem i Uppsala Missionskyrka på öppen gata.

Allt fortsätter och allt stannar upp på samma gång. Solen fortsätter skina över Hönö och Gotland. Regnet kommer också med viss regelbundenhet. I Visby ringde klockan in till minnesgudstjänst på ­torsdagen, Fredrik Lignell föreberedde sitt kvällsmöte i Hönö hamn om att fästa blicken på Jesus medan kyrkoledare Lasse Svensson sade några ord om det som hänt Ing-Marie. I lokalen sitter någon som känner henne intill mig. Hon gråter högljutt.

Lovsången drar i gång och en annan kvinna reser sig med händerna sträckta mot himlen. Hon ser glad ut.

Jag tar upp mobilen för att lägga ut på sociala medier att Sändaren bjuder på mjukglass senare under veckan.

Det slår mig så tydligt ibland att Gud är kontrasternas Gud. Mitt i allt finns han där. Genom det man inte förstår liksom det som känns så självklart. Glädjen och sorgen.

Som Fredrik Lignell sa, fritt tolkat, på det där kvällsmötet; Gud möter oss i vardagen. Hur vardagen än nu kommer te sig just denna dag.

Vilken tröst! Han värjer inte för något av livets skiften.