År 2015 skrev artisten Josefin Nilsson de här orden som grundsten för en bok. Tanken var att hon nu skulle berätta om ett liv där hon blivit hotad, förnedrad och slagen i bitar av den man hon älskat. Tyvärr hann boken aldrig bli klar. Josefin som fått uppleva melodifestivaler, shower, skivor och filmer fick nämligen inte överleva denna farliga relation och i feb­ruari 2016 somnade hon in. Som folkkär artist och skådespelerska blev Josefins vittnesmål uppmärksammat i tv-programmet K Special och när hon dog hedrades hon med hashtags på nätet, manifestationer utanför Dramaten och löften om att brinna för Josefin. Tyvärr är hon inte ensam om sitt öde. Sedan Josefin dog har hundratals andra kvinnor också mördats av sin pojkvän, make eller exman och mörkertalet är stort. Det finns mycket att säga om detta men vi måste alla bli en del av lösningen.

Dassig jargong

Det handlar om att agera när kvinnor reduceras till att kropp eller sex utan egen agens, att säga ifrån när en dassig jargong sprider sig i kompisgänget och när kvinnors kläder kommenteras i våldtäktsrättegångar. Sen finns det annat som vi bara kan lösa genom politiska beslut. Här finns krav på hårdare straff men också behovet av en civilkuragelag där var och en faktiskt tvingas hjälpa nödställda medmänniskor. Den som hör måste föra det vidare, den som vet måste agera och den som ser måste förhindra. Det handlar lika mycket om vad vi vill uppnå som om vilka vi faktiskt vill vara. Men sen finns det ett litet fel med stora konsekvenser och handlar om kvinnojourerna och deras faktiska existens.

Skillnaden mellan liv och död

I Sverige finns det cirka 200 kvinnojourer och 280 skyddade boenden. De allra flesta av dessa drivs av ideella organisationer och med hjälp av makalösa volontärer. Eftersom människors trygghet är samhällets kanske främsta kärnuppgift får dessa livsviktiga verksamheter däremot finansiering i form av både kommunala och statliga medel. Men trots att det är varje människas rätt att fly undan den som hotar och slår så har flera kommuner runt om i landet en egenavgift för dessa boenden. Man måste alltså betala för att slippa få stryk i det egna hemmet. Detta är lika överraskande som absurt och en av de kommuner som tar ut egenavgifter är landets huvudstad. I Stockholm kostar det cirka 70 kronor per dygn att freda en kvinna från våld och övergrepp. Det kan låta lite men för den med små marginaler kan denna avgift vara skillnaden mellan liv och död. Dessutom är en vanlig form av förtryck mot kvinnor just kontroll över pengarna. Den som är satt i skuld är icke fri!

Billigt pris för människoliv

Däremot skulle det kosta kommunerna mycket lite att slopa avgifterna helt och på så vis öppna nödutgången för fler våldsutsatta kvinnor. Enligt Feministiskt initiativs Lisa Palm och Anna Rantala Bonnier skulle det i Stockholm kosta runt 300 000 per år om vi tog notan gemensamt. Det är ett billigt pris för människoliv och särskilt i en kommun vars budget bara i år rymmer anslag till nämnderna på svindlande 56 miljarder. Så nog finns det pengar alltid. Frågan är varför inte den politiska viljan finns? Medans lokalpolitikerna i kommuner med egenavgifter funderar över den frågan swishar jag en peng till närmaste kvinnojour medans jag lyssnar på favoriten Lisa Ekdahl.

”Vi förenas i vår vanmakt, i vår vanära och skam. Vi är starka i vår vilja men når ändå inte fram

Var var jag då jag behövdes, var var jag då hon var svag. Var var jag då hennes livsvilja tog ledigt för ett tag. Var var jag då hennes gnista tycktes slockna och dö ut. Var är min olyckssyster, låt det inte vara slut.”

Den sången borde ­lokalpolitikerna också lyssna på. Och medans de gör det kan de göra om, göra rätt och slopa de absurda egenavgifterna för kvinnojourer och skyddade boenden.