Att förutspå vilka frågor som blir politiskt heta är inte alltid det enklaste. Vem kunde till exempel ana att var och varannan politiker skulle slugga friskt mot det skolalternativ som betjänar en procent av Sveriges framtid - de konfessionella.

Visar okunskap i religion

Det man däremot kunde ana är att Sveriges ledande politiker än en gång skulle visa sin okunskap i religion. Inte minst skolminister Lina Axelsson Kihlbom, som på twitter hävdade att det var ett slag för ”att skolan ska förmedla kunskap” och lans mot ”religiös indoktrinering” att stoppa nyetablering av konfessionella skolor.

Heder åt ärkebiskop Antje Jackelén som på SvD-debatt berättade för skolministern att hennes nya kläder var kejserliga.

Det enda som den hårda linjen mot konfessionella friskolor visar är att 1. Regeringen tror inte på sin egen skoltillsyn. 2. Fegheten att peka ut enskilda skolor som missköter sig landar i en kollektiv bestraffning för skolor som i många fall sköter sig så bra att de är bland de populäraste på sin ort. (LM Engströms gymnasium i Göteborg skulle kunna användas som ett exempel på något sådant.) 3. Att kunskapen om religion på regeringskansliet är under all kritik- och att en allmän historielöshet råder på Helgeandsholmen.

Smärtsamt uppenbart

Hade kritiken legat på något annat plan hade det varit lättare att köpa. Nu är det smärtsamt uppenbart för alla att problemet i sig är att människor driver skolform utifrån en religiös drivkraft. Men istället för att fokusera på, och stänga ner, de skolor som faktiskt inte använder sin verksamhet till det som svensk lag och vår skolplan kräver, kväver man nu ett driv som istället skapar fullgoda alternativ till den som av en eller annan anledning inte hittar hem i den offentligt drivna skolan.

Kan man stilla hoppas på att någon av de religionshistoriskt kunniga i riksdagshuset också skulle nämna något om hur detta driv låg bakom att universiteten en gång växte fram? Eller hur det vi idag anser vara den moderna ”kunskapen/vetenskapen” kan kopplas till detta driv? Liksom hela den svenska skolan.

Utan denna faktor hade inget av det vi tar för givet i bildningsväg stått att finna, inte heller i den offentliga skolan.

Kan man hoppas att detta blir en av frågorna som partiledarna får utveckla och förtydliga vid de stundande partiledarutfrågningarna i Vårgårda?

Equmeniakyrkans Joakim Hagerius och Britta Hermansson har en del att ta i med sina gäster.

Poltisk isglass

En politisk isglass som afghanistanutvisningarna borde tinas upp igen, Nato och den lämnade svenska alliansfriheten en desto hetare fråga att beröra. Ukraina så klart. Framtiden för svenskt bistånd bör naturligtvis upp på bordet. Jag skulle gärna se att var och en av partiföreträdarna också får brottas med tanken på om frikyrkorna och Svenska kyrkan inte fortsatte att verka vid de stora kriserna. Och hur tänker de agera för att understödja och främja denna verksamhet?

I sommar har jag också tänkt en del på hur nära det antagligen var att Ing-Marie Wieselgrens mördare gått vidare genom gatorna i Visby och checkat av sin lista med offer. Masskjutningar är något vi behöver vara beredda på att få se mer framöver. I Visby var det en nazistanstruken terrorist, i annat fall har det varit en rasist, en islamist eller, som i Danmark, en så kallad incel.

Grupper ställs mot grupper, hat föder hat föder extremism.

Det kristna perspektivet är ett annat. Älska din nästa. Älska din fiende. Låna ut din mantel, gå tillsammans med den som ber dig.

Ett sådant perspektiv bygger upp istället för att riva ner. Vare sig det är vänskaper, samhällen eller för den delen skolor.

Det är en drivkraft värd att kämpa för.