Kanske har du också lyssnat på Tousin ”Tusse” Chizas sommarprat om hans fantastiska resa från krigets Kongo-Kinshasa till tryggheten i Dalarna via flyktingläger, kvotsystem, jourhem, och familjehem.

Han vet inte mycket om sitt ursprung, om sina biologiska föräldrar eller sitt jättelika hemland, Kongo-Kinshasa. ”En sak är jag säker på i alla fall. Och det är min tacksamhet”, säger Tusse mot slutet av programmet som är en berättelse om personlig styrka, men framför allt om andra människors godhet. Samma tema återfinns i Boråspolisen Nadim Ghazales sommarprogram, även det en fängslande berättelse om att varje gång som någon sträcker ut eller tar en hand, kan det ha avgörande betydelse för en livshistoria.

Tusses kongolesiska familj, den som han kom till Sverige med, är en brokig skara om tio personer som kanske är ”typ kusiner”. Det är inte så noga. De hålls ihop av ”moster” Nancy som bara var 19 år när hon tog sig an de nio barnen. Det har gått bra för alla tio, de arbetar som undersköterskor ingenjörer, studerar ekonomi eller juridik. ”Just nu pratas det ganska mycket om vad som händer när integration inte funkar. Men ibland kan vi kanske också prata om hur det är när det faktiskt funkar”, säger Tusse och det kan vara ett av sommarens viktigaste budskap.

När gängvåldet blir grövre, skjutningarna fler och invandrade benämns som en belastning behövs motbilder. Särskilt som motbilderna utan tvekan är numerärt viktigare. Ändå är det misslyckandena som dominerar nyhetsflödet och inte minst den politiska debatten. Med en så snedvriden verklighetsbild, kan det vara svårt att behålla proportionerna.

Utrikes födda är överrepresenterade i brottsstatistiken. Så har det varit i många decennier och den främsta orsaken till det är inte deras ursprung utan deras levnadsförhållanden, socioekonomiska faktorer. Social och ekonomisk utsatthet är den viktigaste förklaringen till brottslighet, oavsett ursprung.

Flyktinginvandrare har också svårare att etablera sig på arbetsmarknaden än andra. Men efter i genomsnitt åtta år har hälften av alla flyktingar i arbetsför ålder arbete. Det kan jämföras svenskar i arbetsför ålder där motsvarande siffra är 81 procent. För flyktingar med minst gymnasieexamen uppgår förvärvsfrekvensen på sikt till 70 procent. Nu närmar vi oss de 81 procenten, krigstrauman, språkhinder och strukturell rasism till trots. Är inte det ett ganska gott resultat?

Naturligtvis behöver vårt samhälle ställa om så att fler kan få en meningsfull sysselsättning snabbare. Men det är ju fråga om strukturella hinder som behöver rätas ut, och det problemet kan inte lastas på individerna.

Nadim Ghazale berättar i sitt sommarprogram om hur hans kristna mamma söker sig till kyrkan när familjen är nyanländ i Sverige – det blir familjens räddning. Eivor och Eva-Lena från kyrkan i Ljungskile spelar en avgörande roll för att pojken Nadim och hans föräldrar och syskon ska slippa utvisas till Libanon. Familjen förvånas över att upptäcka att de har rättigheter gentemot staten, någonting de aldrig upplevt i sitt hemland. Men, de kristna tanterna i Ljungs­kile hjälpte inte bara till med det mest akuta, fortsätter Nadim: ”De hjälpte också till att plantera bilden av hur Sverige kan vara när det är som allra bäst.”

Relativt små insatser från enskilda människor, troende eller ej, kan göra stor skillnad, och förblir en viktig mission för kyrkor och församlingar.

En muslimsk flykting från Syrien som haft mycket kontakt med en familj i Equmeniakyrkan uttryckte det så här: ”I Sverige som är kristet lever man så som jag har lärt mig att en muslim ska leva. I mitt hemland som är muslimskt gör vi inte det”.