Caroline af Ugglas låt visar på vad som gått fel i kyrkan

En del gillar verkligen inte hennes stil och en del älskar den, precis som all annan musik. Vi tycker olika, vi har olika smak i vad som är ”bra musik”. För ett litet tag sedan släppte hur som helst just Caroline af Ugglas en låt som heter  Fader vår. Som kristen så hajade jag givetvis till när jag såg titeln och inte minst omslagsbilden som visar Jesus på väg upp mot himlen och i botten av bilden en mängd människor som står och filmar händelsen. Som en modern Kristi himmelsfärd. ­Texten i låten fick mig att reagera. Jag tänker på den utifrån min erfarenhet i frikyrkan, både som pastor och medlem. 
 

Vers 1:   När orden prostitueras, dom betyder inget mera, säg vad som helst. Jurister, kanslister och ligister, har dom sniffat samma klister, det verkar som det.  
Jag tänker att även kristna ­ledare och förebilder verkar ha ”sniffat samma klister” från tid till tid. Runt om i frikyrkan finns det exempel på dåliga ledare som lämnar sårade människor bakom sig. Ofta vill de själva inte ta ansvar utan skyller på andra. Vi har det extrema exemplet med Knutby, men vi kan inte blunda för att detta sker på lokal nivå i flera av våra frikyrkor, där narcissister/matkmänniskor får en plattform och driver på något som kan verka vara Guds agenda men mest är deras egna. 
Ord betyder något. Visst ändras ord med tiden, vårt språk är levande och skiftar från generation till generation. Men låt oss hålla orden högt, låt ingen ta orden ifrån oss. Till exempel ordet för Guds kärlek, det ska vi inte göra om för att passa våra egenintressen. Nej, det är fortfarande 1 Kor 13:4–7 och Gal 5: 22–23 som beskriver Guds kärlek för oss, den kärlek Jesus vill att vi ska leva i och ut. 
 

Refräng 1:  Fader vår, som är i himmelen, har du tröttnat på att höra falsksången. Det har inte vi, tycker det låter som det ska, med autotune låter det ju ganska bra, vi sjunger halleluja, fan vad vi är bra.
Sluta sjunga falskt! Alltså, sluta leva ett falskt liv som kristen. Vi är kallade att leva i den kärlek som Jesus presenterar för oss. Jesus säger att vi ska älska varandra så som han älskar oss. Svårt, men ändå något att sträva efter. Jag är långt ifrån färdig, men min inre önskan är att helt leva i Jesu kärlek. Vi ska inte kalla oss kristna och sen ljuga, begå övergrepp, fiffla med pengar eller trycka ner andra kristna för att de inte lever upp till förväntningarna. 
 

Vers 2:  Några söta droppar andligt opium, är svåra att motstå, man sover ju så gott.  Imorgon, om vi existerar, tar vi lite mera, väck inte oss. 
Det är så lätt för oss pastorer att stå på estraden och predika om hur bra det kommer bli när du vänder dig till Jesus och ger ditt tionde. En del predikanter lyfter sällan svårigheterna med livet, man talar inte om tvivel, ­lidanden eller förföljelser utan säger: ”I Jesus blir allt bra”. 

Vi människor har en förväntan av att det bästa alltid är vårt eget bästa, men Anden samverkar ju våra liv för Guds rikes bästa.

Ett av mina favoritbibelord är Rom 8:28 ”För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa.” Men kan det vara så att det bästa ibland är döden för en människa? Ibland kanske bästa är lidande eller förföljelse. Vi människor har en förväntan av att det bästa alltid är vårt eget bästa, men Anden samverkar ju våra liv för Guds rikes bästa. Anden har ett annat perspektiv än oss, ett evighetsperspektiv.  
Vi ledare i kyrkan behöver predika verklighetsbaserat och verkligheten är att folk blir sjuka och dör. Verkligheten är också att människor blir botade av Jesus, vi ska inte sluta tro på helande, utan erkänna att ibland så botar Gud och ibland så gör han inte det. Verkligheten behöver hållas högt, för den drabbar oss alla. Pastorer ska inte ge människor andligt opium som de mår bra av för stunden, nej, vi behöver ge människor verkligheten och en stabil grund i sann Jesus efter­följelse. 
 

Refräng 2:  Fader vår, som är i himmelen, har du tröttnat på att se oss glo i spegeln. Det har inte vi, tycker det ser ut som det ska, med filter på, blir det ju riktigt bra. Vi sjunger halleluja, fan va vi e bra.
Inte sällan lägger vi filter på våra liv. Det kan handla om att vi tycker att vi är bättre än vad vi egentligen är. Orden ”Det är väl inte så farligt” ryms i samhället och även i våra kyrkor. Vi tror vi är bättre än vi egentligen är, håller oss borta ifrån ordet synd och tillåter destruktiva saker i våra liv som vi egentligen skulle må bättre utan. Vi ignorerar Guds bud om kärlek, att vi ska älska vår nästa som oss själva och älskar bara oss själva. Tar inte tid till att hjälpa, eller finnas till för andra. Egoismen blir det som kommer främst i våra liv, inte Jesu kärlek. Vi pratar gott om kärleksbudet, men i själva verket lever vi inte i det. 
 

Avslutningen: Han la på, fader vår i himmelen, det blev tyst, han kanske svarar imorgon igen. Men det gör ingenting, festen den e ju bra. Så kör vi väl på Imorgon är en annan dag. Vi sjunger halleluja. Hurra vad vi är bra.
Vill vi ha med vår fader i himmelen att göra och leva i den omvändelse Jesus bjuder in oss i? Eller vill vi mest ha det najs på våra egna villkor? Tänker vi att religionen är till för att vi ska ha det bra och festa på, eller tänker vi att religionen är sanningen och att det Jesus lär oss är det absolut bästa för oss människor? Vågar vi visa våra brister? Vågar vi leva i sanningen och stå upp för både våra bra och dåliga sidor? Vill vi ta emot den kärlek som han vill lägga ner i våra hjärtan, den kärlek som innebär ett liv i; glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, mildhet och självbehärskning. Ett liv som inte är fyllt av avund, själviskhet eller ilska, ett liv som inte vill vara oförskämt, högmodigt eller skrytsamt?