Genom tid och rum har vi dock visat vår sorg på andra sätt, från sorgdräkter och sorgband till en reva i våra kläder. Detta har då blivit ett synligt tecken på att vi är så bedrövade av sorg att vi inte orkar bry oss om pråliga saker som våra kläder. Rötterna till just denna tradition är judiska, revan kallas kriah och görs av de närmast sörjande i inledningen av begravningsakten. Detta känns smärtsamt aktuellt nu när flera av de överlevande efter Förintelsen gått ur tiden. Med Georg Citroms, Max Safirs, Emerich Roths, Hédi Frieds och Mala Freunds död förlorar deras familjer ett väderstreck medan vi som samhälle riskerar att gå miste om den moraliska kompass som var och en av dessa medmänniskor varit för oss.

Nattsvart väv

För de hade sett vad de små stegens tyranni ledde till. De visste att förslag som var för sig kan verka harmlösa, sida vid sida kan avslöja en nattsvart väv. De hade känt in på sina bara kroppar hur man gjorde skillnad på människor och när helvetet öppnade filial i Sobibór, Treblinka, Bełżec, Chełmno, Majdanek och Auschwitz-Birkenau var de där. De var barnen som nazisterna inte ville tillåta bli vuxna och ungdomarna vars namn byttes ut mot nummer.

Genom omständigheter, mod, tur och nåd fick de en ny chans på livet. Med det kunde de ta tillbaka sina namn och lämna det vidare till nya generationer.

Stort tack skyldiga

Som samhälle är vi de över­levande men också deras familjer stort tack skyldiga. Tack för att ni orkat dela er smärtsamma vittnesbörd. Tack till er som delat med er av era föräldrar eller mor-och farföräldrar till oss andra. Tack för att ni i flera generationer berättar om de liv som tagits ifrån er under ondskans tid och för att ni varnar oss för ny fara. Utan familjerna Citrom, Safir, Masur, Roth, Rawet, Levy, Fried, Fränkel och Freund skulle vi vara mycket sämre rustade inför ondskan. Men kanske är det just här som det också skaver i vår självbild.

För trots att vi vid minnesdagar av Kristallnatten respektive Förintelsen/Shoah lovar varandra – aldrig mer, så är verkligheten en annan.

I verkligheten har vi en moderat statsminister som tog Hédi Fried i hand på att aldrig samverka med Sverigedemokraterna för att sedan bilda regering på basis av just deras röster och politik.

I verkligheten säger sig partiledaren för Sveriges liberala parti ha ett nära sam­arbete med Sverigedemokraterna, ett parti som grundades 1988 av både gamla och nya nazister.

I verkligheten har vi nu en regeringspolitik där bruna barn ska dna-testas på väg till skolan medans kvinnor som tvingats till prostitution borde utvisas för bristande vandel.

I verkligheten har vi en social­demokrati som firar första maj med sånger om internationell solidaritet för att sedan skryta om att det var deras regering som la om svensk asyl­politik till en av EU:s stramaste.

Måste vara på riktigt

Att hedra de överlevande måste vara mer än ett tal i Synagogan eller en läpparnas bekännelse i ljuset av marschallerna på Raoul Wallenbergs torg. Det måste vara på riktigt.