Deras berättelser är inte allmänna eller heltäckande om att växa upp i en religiös familj eller församling, utan vittnesmål från det mest destruktiva och det slutna. Och även om det inte gäller alla barn gäller det allt för många. I vissa fall handlar det om enskilda församlingar, och i andra fall om hela trossamfund. Det de har gemensamt är att dygnets alla timmar tycks kretsa kring absoluta sanningar, auktoritärt ledarskap och läror som skrämmer till lydnad i stället för att locka till efterlevnad. På latin finns uttrycket Sub specie Dei vilket betyder under Guds blick. Tanken är att Gud skapar och upprätthåller med en kärleksfull blick, ett allseende öga som ser oss som vi är. Men här, i dessa miljöer, familjer och församlingar blir den blicken i stället spionerande, genomborrande och dömande och allra värst blir det för barn och unga.

Därför är programmet oändligt viktigt. För här får vi lyssna till Robin som efter att ha kommit ut som homosexuell i Frälsnings­armén tillbringade några mörka år med att be Gud att ta bort ­honom från livet självt. Här får vi möta Leija som lever under skyddad identitet efter att ha lämnat islam och här får vi lära oss av Anna som under sin uppväxt i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen skakade till sömns av rädsla för demoner. Och visst berör det på djupet av vår existens när Anna och Jonnah berättar om hur de förlorat sina familjer efter att de lämnat Mormonkyrkan respektive Jehovas vittnen. Den kärlek som varje förälder borde känna för sina barn är alltså villkorad med lojalitet till den enda sanna läran. Det är något sjukt. Så till var och en av dem som medverkar i programmet och som mod­igt vittnar om olika typer av religiöst förklädda övergrepp: Tack för att ni orkar berätta. I Salomos vishet kap 11 vers 24-25 kan vi läsa att ”du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade. Hur skulle något ha kunnat bestå mot din vilja? Hur hade det kunnat bevaras om det inte hade kallats till liv av dig?” Så manifesteras den Gud som befriar och upprättar alla människor, precis som vi är.

Barn från slutna religiösa miljöer måste få andhål i vardagen, en plats där det kritiska tänkandet stimuleras i stället för att fjättras och där ens tro får förenas med vetenskap. Att få kompisar från andra miljöer bidrar till ödmjukhet och ­tolerans samtidigt som kunskap är makt, också över hur man själv tolkar sin egen tro. När den obligatoriska grundskolan fungerar som bäst är den just ett sådant andhål men den utmanas av att Sverige tillåter religiösa rörelser att bedriva egna grundskolor.

Enligt Skolverket finns det i dag runt 62 fristående grundskolor med konfessionell inriktning. Bakom dessa siffror finns muslimska och kristna friskolor men också Studemaskolan i Bandhagen som drivs av Scientologikyrkan och Plymouthbrödernas Laboraskola i Långaryd. Skolor som arbetar i gränslandet mellan religion och pedagogik såsom Waldorfskolorna med rötter i antroposofin finns däremot inte med. Detta trots att vi som sett tv-programmet De utvalda barnen – en granskande dokumentärserie inifrån en sluten Waldorfskola, vet att även denna skolform kan utvecklas till något destruktivt och sekteristiskt. Men om vi ska få en grundskola för alla måste den både erbjuda en allsidig undervisning om olika livsåskådningar och säkra att alla barn, också de som kommer från religiösa familjer respekteras och att all mobbning möts med skarpa åtgärder. De religiösa skolorna är delvis ett symtom på att man misslyckats med just detta. Men det måste vi ordna, inte minst för alla barn från slutna hemmiljöer.