Vi var arga över att den som slog sönder hennes kropp och tillit kom undan med villkorlig dom och genom ljusmanifestationer vid Dramaten, hashtags på nätet och texter på bland andra denna ledarsida lovade vi att brinna för Josefin. Ändå går omkring 15 kvinnor i Sverige varje år samma bottenlösa mörker till mötes.

De mördas av män de lever med eller som de har lämnat. De mördas i sina bostäder som borde få vara byggda av tillit, trygghet och kärlek men som i stället förvandlats till fängelser. Och när de mördas är det i de allra flesta fall inte början utan kulmen på en lång period av förnedring, hot och våld. Eller som Josefin Nilsson och hennes systrar själva sjöng i sången Lassie; ”-och i luften surrade slag och ensam och rädd var jag”. Så här ser verkligheten ut för allt för många kvinnor men ändå är det så ogreppbart. Varför ska du slå och dunka på den du älskar? Vem är du som vill bryta ner en annan människa till oigenkännlighet?

Hotet mot kvinnors kroppar följer dem dessutom från barndom till ålderdom och till parker, ombord på bussen, in på festivalområden och till arbetsplatsen. I skrivande stund meddelar kammaråklagare Charlotte Frisack Brodin att hon nu inleder en förundersökning mot den man som anklagas för övergrepp mot två kvinnliga deltagare i dokusåpan Paradise Hotel. Mannen, som ovälkommet tryckt upp sina fingrar i underlivet på den ena kvinnan och tafsat på den andra har visserligen redan fått lämna programmet. Men sexuella trakasserier är inte bara ett regelbrott i tv utan ett riktigt lagbrott och då måste det få riktiga och juridiska konsekvenser. Men utöver mannens övergrepp är det något annat som skaver ordentligt i den berättelsen och i berättelsen om Josefin, det är tystnaden.

I Josefins fall var det tydligen många i nöjes-och kulturvärlden som förstått och vetat utan att agera. I denna dokusåpa har övergreppen skett inte bara inför övriga deltagare utan också framför rullande kameror utan att någon på produktionsbolaget Mastiff tycks ha reagerat eller agerat.

Just där växter konturerna av en medbrottsling fram och det är tystnaden. Bakom den gömmer sig alla de som ser men väljer att blunda, de som vet men väljer att tiga och de som hör och som ändå inte agerar. Artisten Lisa Ekdahl skriver det klokt i sin visa ”Olyckssyster”; Vi förenas i vår vanmakt, i vår vanära och skam. Vi är starka i vår vilja, men når ändå inte fram. Var var jag då jag behövdes, var var jag då hon var svag. Var var jag då hennes livsvilja, tog ledigt för ett tag”.

Ja, var var jag? Om vi ska få ett stopp på våldet mot kvinnor måste vi arbeta på bred front. Det kräver stora öron som faktiskt lyssnar och lär av den ilska och glöd som metoo var och är. Det kräver förebyggande insatser såsom genustänk och normarbete i våra skolor och det kräver att straffskalan för den här typen av brott faktiskt nyttjas i sin absoluta helhet. Men vi måste också agera inte bara mot förövarna utan mot tystnadskulturen och därför behöver vi en så kallad civilkuragelag. En sådan skulle innebära att vi alla fick en inte bara moralisk utan också juridisk plikt att hjälpa nödställda medmänniskor. Det handlar om att när vi ser, hör eller vet måste vi agera.

Även om det inte alltid är läge att själv gå emellan är det alltid läge att göra något. I ett land där nästan alla har mobil och där vi har extrabatterier för att kunna fotografera vår middag och spela Candy crush saga kan vi gå runt hörnet för att ringa polisen. Så ser också lagen ut i flera länder och så borde det se ut i Sverige. Det är bara när vi agerar som vi på riktigt brinner för Josefin och för hennes olyckssystrar.