Kommer ni ihåg VM-året 1994? Sverige grävde fotbollsguld, eller i alla fall brons i USA. Samma år firades ledarna för Israel och Palestina med Nobels fredspris för att året innan ha skrivit på just Oslofördraget. Det som skulle skapa enighet i Mellanösterns krutdurk.

Jag vet inte vad som känns mest omöjligt i dag. Att Sveriges fotbollslandslag skulle tillhöra de tre bästa i världen eller att Netanyahu och Abbas skulle få dela på fredspriset. Medan Netanyahu åtalats för mutbrott har Abbas precis slingrat sig ur nya val som, om Palestina ska bli en sann demokrati, borde hållits för länge sen. På det terrorstämplade Hamas som styr i Gaza och sällan visat sig främmande för att vända pipan mot oskyldiga, eller ens sitt eget folk.

Barn dör på båda sidor i striderna som nu trappats upp. Oskyldiga barn som kunde varit hoppet för en framtida fred. Makten på båda sidor av den här evinnerliga konflikten visar än en gång sina fulaste sidor.

Det framstår som att varje väpnad konflikt i det heliga landet bara är ett ”välkommet ont” för de olika parternas sittande ledare. En förevändning för att stärka sin egen makt genom det alibi av fiendeskap som motståndaren ger. Visst finns det argument för båda sidor att ta till.

Israel strider mot internationell folkrätt när man river hus och bygger bostäder på palestinsk mark.

Israel lever under ständigt hot om terrorattacker.

Palestiniernas levnadsstandard är långt under sina grannars och de lider av hårda restriktioner.

Hamas är en terrorstämplad organisation som inte skyr att skjuta raketer mot civila mål eller, tycks det, offra sin egen befolkning.

Alla dessa kan få stå utan ett men, men problemet är att vi så sällan kan låta bli att lägga till det där lilla ordet. Det skär i mig när vi från utsidan, och inte minst enskilda kristna, politiker liksom i vissa fall större organisationer ger sitt ensidiga stöd till en sida utan att se problematiken som finns därunder.

Enligt mig finns två tydliga fallgropar i konflikten. Inte minst för kristna.

Den ena är främst amerikansk men finns i olika former även här. Där man som kristen ser som sin plikt att till varje pris stå bakom Israel och inte sällan har det tveksamt bibliska målet att templet ska återuppbyggas.

Den judisk-kristna organisationen One for Israel pekade intressant nog ut till exempel megapastorn John Hagees miljongåvor till Israel där det allra mesta gick till militära ändamål, torahskolor och staten. De kristna syskonen i både Israel eller Palestina blev utan.

Den andra fallgropen är den motsatta, att Israel är den som har allt ansvar för konflikten i och med sitt statsmässiga och militära övertag. Den gör det lätt att se mellan fingrarna på det faktum att korrupta palestinska ledarskap försnillar åtskilliga bidragsmiljoner, prioriterar vapen framför välstånd och låter sitt eget folk fara illa.

Ingen av dessa hållningar från utomstående lär hjälpa.

Kristna bröder och systrar bör enhälligt klara av att fördöma båda sidors överträdelser, och lika enhälligt insistera för att vi som kyrkor och samhälle stöttar de organisationer som faktiskt verkar för fred över gränserna.

Ingen har sagt att konflikten är enkel, men den blir inte enklare av mer polarisering. Mitt i det fruktansvärda som sker i det heliga landet möts unga och stridströtta från båda sidor, från olika religiösa inriktningar och traiditioner för att söka varandras vänskaper.

Att de rörelserna ska stöttas och bli de tongivande i framtiden är det enda hoppet för regionen. Det är dem vi ska ge vårt odelade stöd.