Genom utspelet tog Liberalerna ytterligare ett steg från januarisamarbetet med sikte på att ingå i ett borgerligt regeringsunderlag vid nästa val.

Detta har möjliggjorts av att Sverigedemokraterna till slut blivit ”rumsrena”, som det brukar heta. I verkligheten är det snarast de andra partierna som förflyttat sig tillräckligt långt åt höger, inte minst i invandringsfrågan, för att det till slut ska framstå som vettlöst och rentav odemokratiskt att vägra göra upp med Sverige­demokraterna, av principiella skäl.

Särskilt när vi knappt minns vilka de där principerna var.

Det stora skiftet hände i samband med flyktingkrisen 2015. Inom loppet av några veckor ändrade ordet flyktingkrisen innebörd i vårt medvetande.

Själva ordet gick från att betyda en humanitär katastrof som vi kände oss manade att avhjälpa, till att betyda en katastrof för det svenska samhället, som hotades av ”systemkollaps” under trycket av ”mass­invandringen”.

I samma veva dammades idén om samhällskontraktet av, främst av borgerliga politiker och debattörer, men det anammades ganska snabbt av som en neutral beskrivning av ett rimligt förhållande mellan rättigheter och skyldigheter i samhällsbygget.

Idén om samhällskontraktet ställdes mot idén om universella mänskliga rättigheter, och det var smärtsamt att se hur lätt de senare vägde när samhällskontraktet sades vara hotat.

Det finns så många problem med det här sättet att resonera.

För det första är samhällskontraktet en teori, inte ett underskrivet avtal. För det andra står teorin om samhällskontraktet inte i motsättning till de mänskliga rättigheterna.

Båda kommer ur naturrätten, ett begrepp inom filosofi och politisk teori som kan beskrivas som idén om en inneboende mänsklig moral. En kristen kan tänka på det som det gudomliga i människan, en annan kan se det som det specifikt mänskliga, att vi har okränk­bara rättigheter och skyldigheter som man inte kan köpslå med.

Problemet med samhällskontraktet, så som begreppet används i dag, är att det leder tankarna till idén om att du kan förtjäna vissa rättigheter. När Moderaterna vill återupprätta samhällskontraktet menar de att hårt arbete ska löna sig, men de besvarar inte frågan om vad som ska hända med den medmänniska som av olika skäl inte kunde bidra lika mycket.

Liberalerna har traditionellt sett stått för en mer radikal linje i rättighetsfrågor.

Det var liberaler som gjorde revolution i Frankrike och skrev den första deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som då i och för sig bara gällde män. Under historiens gång har liberaler och socialister ofta fört rättighetskampen tillsammans. Det har gått bra så länge som det handlat om att fördela ett växande överflöd inom nationens gränser.

Det är bara det att en viktig del av den tillväxten har vi kunnat skapa genom att vara ett ”litet exportberoende land” på en alltmer globaliserad och integrerad världsmarknad. Det är så lätt att vara för öppna gränser när vi tjänar på det, men svårare när det tvingar oss att dela med oss av vårt överflöd.

Den avdammade idén om ett samhällskontrakt för tankarna till en svunnen tid där det handlade om att erövra privilegier och behålla dem.

När frihandeln var till för att tjäna egna syften, inte för att skapa en öppnare, rätt­visare värld.

RAKEL LENNARTSSON
sandaren@sandaren.se