Fred är nämligen inte en självklarhet, historiskt nära på en anomali. Särskilt i vår tid kan det vara viktigt att påminna sig om hur dyrköpt den är och kan vara.

Mitt bland bilderna på glada soldater och invånare som tar det mesta av tidningens utrymme fanns en lite mer udda text som fångade min blick.

Blandspråket Esperanto

Den handlar om ett glatt gäng skolungdomar i Skövde som blivit drillade i blandspråket Esperanto. De har fått besök av professorer och vandrat uppför det med västgötska mått mätt höga berget Billingen, för att fika på ännu existerande Alphem. Allt utfört till ett sorl av Esperanto, förstås. Det sjöngs allsång på Esperanto och snart väntade språkresor till andra länder. Framtidens och fredens språk, det som så hoppfullt skulle förena nästa europeiska generation.

Idén lyfte inte, även om den känns briljant. Ett gemensamt språk för att förena alla i harmoni.

Förståelse för varandras ståndpunkter

Problemet verkar vara att även om vi mer och mer kan förstå varandra genom världsengelska, emojis och översättningshjälpmedel - så verkar inte förståelsen för varandras ståndpunkter självklart öka.

Där det unga internet skulle bygga broar och sociala drömplatser trängde näthatet, cancelkulturen, algoritmokratin och filterbubblorna in.

Ingen automatiskt lösning

Kanske är detta något litet av vad den mångfacceterade historien om språkförbristningen vid Babels torn vill säga; det gemensamma språket är ingen automatisk lösning på de gemensamma problemen.

Fred byggs inte i första hand på våra likheter - utan på att vi förmår öka förstålsen av varandras olikheter.

Kanske är det därför ingen slump att när pingstundret skedde hördes inte ett språk, utan många.

Vi kan ta till oss något av detta i våra egna debatter, och inte minst i valrörelsen. Även om du inte förstår språket finns alltid möjlighet att välja förståelsen, nyfikenheten och respekten framför maggropens polemiska infall.

Men visst undrar man vad som hände med Esperantobarnen i Skövde. Tänk om det fortfarande stäms upp i Esperantosång på Billingens branter!