I dagarna har tre skilda, men på något sätt sammanhängande händelser ägt rum, som får mig att fundera.

1. COP27 i Sharm-El-Sheik. Det internationella klimatmötet där världstopparna skulle visa att de tar den alarmerande situationen kring jordens klimat på allvar. Istället blev resultatet en kräftgång tillbaka mot mer fossilbränsle. Visst drevs en kompensationsfond till de värst drabbade länderna igenom. Men det är å andra sidan oklart hur mycket som placeras i den kassan och vilka som ens tänker vara med och bidra.

I Sverige har den starka diskussionen om klimatets nödläge till synes fasats ut bakom debatter om förortsvåld och upphörande av uppehållstillstånd.

2. Hédi Frieds bortgång. Den rumänsk-judiska kvinnan som såg döden i vitögat i nazisternas förintelseläger, kom med Röda korset till Sverige och blev en av våra viktigaste röster som aldrig skulle få tystna. Nu är hon en i raden av de som lämnat samtiden och inte längre själv kan vittna om det ofattbara.

Nu. Måste. Vi göra det i hennes ställe.

3. Klubbningen av den såkallade spionlagen i Sveriges riksdag. Ärendet är gott - utlandsspioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift med grund i utlandsspioneri med mera förs in i brottsbalken, men eftersom det också förs in i tryck- och yttandefrihetsgrundlagen finns fog att vara uppmärksam.

Blir det nu straffbart att röja uppgifter som kan skada Sveriges relationer till säg Nato, FN eller annan stat, har det med rätta lyfts fram att ett sådant avslöjande som den troende Anders Kompass gjorde kring förbrytelser inom FN skulle kunna bli åtalbart också i Sverige.

Men samtidigt är det viktigt att påtala - det nya 30-talet är inte det gamla. Det finns fortfarande tid att göra saker och ting bättre, inte sämre.

Vi är fortfarande många som håller sans,
balans och ett öppet samhälle högst. Vi får inte tystna och låta allt gå i repris bara.