Det mesta handlar om Bibi

Den nya dagen hade knappt grytt över Medelhavet men en kranbil körde redan genom den stora Yarkonparken i Tel Aviv, i färd med att sätta upp israeliska flaggor på varenda lyktstolpe. Med en vecka kvar till Självständighetsdagen den 19 april kantade blåvita Davidsstjärnor redan gator och torg och smattrade från bilar när landet förberedde 70-årsjubileet.

Dagen firas till minne av hur Israels första premiärminister, David Ben Gurion, utropade den judiska staten genom att läsa upp dess självständighetsförklaring, dagen innan det brittiska mandatet för Palestina skulle löpa ut. Det var den 14 maj 1948, men enligt den judiska eller hebreiska kalendern blev Israel självständigt den 5 Iyar, vilket infaller på olika datum i april eller maj i den gregorianska. Dagen före Yom Ha’atzmaut, som Självständighetsdagen kallas i Israel, är alltid Yom Hazikaron, som högtidlighålls till minne av de soldater som stupat i Israels krig, liksom de som fallit offer för terrorism.

En ceremoni på Herzlberget i Jerusalem markerar slutet på sorgedagen och inledningen på firandet. Tolv facklor som symboliserar Israels stammar tänds av medborgare som på något sätt utmärkt sig under året som gått. Tal, poesiläsning och uppträdanden av militära enheter och orkestrar ingår också i det officiella firandet. För de miljoner israeler som följer ceremonin på TV är det en känslosam stund, och ett tillfälle för en splittrad nation att enas kring minnet av statens dramatiska tillblivelse och känna stolthet över allt som den har åstadkommit.

Men i år har Självständighetsfirandet föregåtts av ett bråk som enligt vissa kommentatorer har ”befläckat” ceremonin på Herzl-
berget, genom att besudla den med ego och partipolitiska intressen. Tumultet började för några veckor sedan när kulturminister Miri Regev – på uppdrag av premiärministern – förklarade att i år skulle Benjamin ”Bibi” Netanyahu tala på Herzlberget, trots att det alltid är talmannen i Knesset som är värd för ceremonin. Men för Netanyahu, som är under polisutredning för korruption och kämpar för sin politiska överlevnad, var detta ett tillfälle att visa nationen vilken statsman han är som inte kunde försittas.

Sjuttioårsjubileet var från början tänkt att sammanfalla med den kontroversiella flytten av den amerikanska ambassaden till Jerusalem, i vilket fall Donald Trump skulle ha deltagit i Självständighetsfirandet – en politisk triumf för Netanyahu, som då kunde ha räknat med en promenadseger i det val som skulle ha hållits kort därpå. Nu sköts såväl ambassadöppnandet som valet upp, men det kan fortfarande komma att hållas under året, och Självständighetsfirandet är ytterligare en chans för Netanyahu att påminna väljarna om att han inte bara är den bäste utan den ende premiärministern som kan komma ifråga för Israel.

Som vanligt tros också Sara Netanyahu – premiärministerns inflytelserika hustru som i israeliska medier tillskrivs Lady Macbeth-liknande egenskaper – ha varit en pådrivande för ändringen av programmet, eftersom det skulle medföra en uppgradering av hennes status på Herzlberget.

I en bisarr twist bjöds Honduras president Juan Orlando Hernandez in för att tända en av facklorna – närvaron av en utländsk statsman skulle ge premiärministern en ursäkt att delta – men han ställde in sitt Israelbesök, efter anklagelser om att han gjort sig skyldig till människorättsbrott i Honduras.

En kompromiss nåddes till slut mellan Regev och Netanyahu och den upprörde och förödmjukade talmannen, Yuli Edelstein. Enligt den ska de båda nu tala på Herzl-berget – och Netanyahu har lovat att hålla sitt tal kort. Men för många i Israels trängda vänster är premiärministerns medverkande i Självständighetsfirande ytterligare ett tecken på hur samhället alltmer kommit att genomsyras av nationalism, högerideologi och personkult. Den dag som skulle ha firat den judiska statens mirakulösa tillblivelse och allt som den har bidragit med har nu plötsligt kommit att handla om Bibi.