Statliga pengar är en frestelse för kyrkor och andra delar av civilsamhället. Foto: Mostphotos
KOMMENTAR Jonatan Sverker, reporter på Sändaren och Kyrkans Tidning, reflekterar i denna artikel över att folkrörelserna gjort sig beroende av offentliga medel. Det går inte att förlita sig på, vilket nedläggningen av Sändaren är ett exempel på.
Jag tänker ibland på folkrörelsernas födelse och funderar över tidens gång. I dag har många av folkrörelserna varken folk eller rörelse, medan 1800-talets fattiga svenskar förmådde att organisera sig och flytta berg trots långa arbetsdagar och ett hårt liv.
Agitatorn August Palm började inte sin gärning med att knacka på hos kungen och be om verksamhetsstöd, organisationsbidrag, partistöd och mediestöd för att kunna bygga upp en arbetarrörelse.
Förföljdes av myndigheterna
Detsamma gällde förstås väckelserörelsen, som till och med förföljdes av myndigheterna men ändå växte. Väckelsens kvinnor och män startade tidningar, spred böcker och sånger. De hävdade sin rätt att göra det, men kunde inte drömma om att staten skulle finansiera deras verksamhet.
Under 1970-talet öppnade dock staten upp för att stötta frikyrkan ekonomiskt. Det ledde till en het debatt. Skulle en frikyrka ta emot pengar från en till synes välvillig stat?
Kritikerna, med profiler som Sigfrid Deminger, då rektor på Örebro missionsskola, pekade på riskerna, att kyrkorna över tid skulle bli beroende och styrda av bidragen.
Som grädde på moset
De som försvarade dessa trodde inte det; bidragen skulle mer ses som grädde på moset, en möjlighet för kyrkor att göra det lilla extra, medan kärnverksamheten fortfarande skulle vila på medlemmarnas gåvor och idealitet.
I dag kan man konstatera att kritikerna till stor del fick rätt. Centrala delar av folkrörelserna och frikyrkorna skulle gå under om det offentliga stödet drogs in, det gäller till exempel studieförbund, folkhögskolor, teologiska utbildningar och biståndsverksamhet.
Förlora inte idealiteten
Under mina år med Sändaren har jag besökt många fantastiska församlingar inom Equmeniakyrkan, där det fortfarande finns ett glödande engagemang och folk i det tysta offrar både tid och pengar för något större gemensamt, för Guds rike.
Jag är inte en opinionsjournalist och brukar aldrig uttrycka personliga åsikter. Men här vill jag göra ett undantag. Bygg vidare på idealiteten. Förlora den inte!
Jag tror också det behövs en reflektion inom frikyrkan över beroendet av offentliga medel. Politiska vindar kan skifta, lagar och regler göras om. Det går inte att förlita sig på att olika typer av bidrag ska driva och rädda verksamheter, det är Sändaren ett tydligt exempel på.
Det är en mänsklig rättighet att fritt få utöva sin religion, men det är inte en rättighet för en kyrka att få statliga bidrag. Det tror jag kommer att bli mer uppenbart i framtiden.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR