Första chefredaktören: ”Självständigheten är Sändarens styrka”

Vad kan vara bättre i Sändarens sista nummer än att intervjua den första chefredaktören, och reportern som hängt med från starten ända in till slutet? Alltså Lena Lönnqvist  respektive Christina Larsson.
I första numret, som utkom den 12 november 1992 finns de båda med på bilden av redaktionen (se faximil) . Den elva personer starka redaktion- och marknadsavdelningen stod redo att lansera tidning som ersatte  Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundets respektive husorgan: Veckoposten och Svensk Veckotidning. 

Spännande utmaning

Lena Lönnkvist hade tidigare varit chefredaktör för tidningen Broderskap, de kristna social­demokraternas tidning, men arbetade som reporter på Dala-Demokraten när hon rekryterades. Hon såg det som en spännande utmaning att vara med och skapa något nytt inom de kyrkliga sammanhang hon vuxit upp i. 
– Jag tillträdde i september, och första numret skulle alltså komma ut i november. Det blev en intensiv start med att rekrytera personal och annat praktiskt som måste till, minns Lena när vi bläddrar igenom den första årgången på nuvarande redaktionen på Kungsholmstorg i Stockholm innan fotografering. 
Arbetet med första numret skred på, men bara några dagar innan första utgivning hade man fortfarande inget namn på tidningen! Till sist var det Lenas mamma som kom med det förlösande förslaget.
– ”Det ska vara kort, lätt att uppfatta och omöjligt att stava fel på”, sa jag och då började hon tala om att skicka och sända ut en tidning. Där kom namnet Sändaren. 
– Stöd för namnet kunde jag sedan hitta i Predikaren 11 ”Sänd ditt bröd över vattnet...” och i Psaltaren 43, där det står ”Sänd ditt ljus och din sanning!” Det var en del tuff kritik av namnet första tiden, men efter något år hade alla vant sig.

Blandade reaktioner

Första numret gick ut i cirka 20 000 exemplar. Reaktionerna blev blandade. Eftersom läsarna bestod av tidigare läsare av respektive Svensk Veckotidning och Veckoposten, så var det inte alla som kände sig hemma i det nya bladet. 
– Kanske var det framförallt Veckopostens gamla läsare som reagerade mest. Baptistsamfundet ju var så mycket mindre än Missionsförbundet och fick därmed ganska naturligt mindre utrymme. Man saknade till exempel mycket av returinformationen. Men jag hade stort stöd från Bo Swedberg (Veckopostens legendariska chefredaktör. reds anm).

Delvis tungrott

Att som chefredaktör ha två styrelser att spela emot gjorde arbetet delvis tungrott. Men Lena Lönnqvist konstaterar också att det gjorde att tidningen kunde hävda sin självständighet på ett starkt sätt.  
– Vi var tydliga med att tidningen inte skulle vara ett språkrör för samfunden. Vi ville att tidningen skulle vara en inspirationskälla och ett debattforum, och som gav plats för personliga erfarenheter ur ett vidare perspektiv. Väldigt viktigt för oss i redaktionen var också att spegla kyrkans roll i samhället. Där fanns det en del som tyckte vi var för samhällstillvända, och som hellre sett att vi hållit oss till den kyrkliga världen.

Uppmanades att avgå

Men för Lena Lönnqvist innebar den självständiga publicistiska principen att hon och tidningen hamnade ”i stormiga tider”. Det var när tidningen pläderade för partnerskapslagen för homosexuella 1994. Samfunden var inte alls med på noterna då, och irritationen över Lena Lönnqvists ställningstagande var på sina håll stark. Det gick så långt att hon uppmanades att avgå. Men som skäl angavs att man från tidningsstyrelsens sida av ekonomiska skäl ville ha en kombinerad chefredaktör/vd-tjänst. Ett svepskäl, enligt Lena, som vägrade avgå då hon kunde visa på att en sådan lösning inte skulle förändra det ekonomiska utfallet nämnvärt. 
Så hon blev kvar och något år senare fick hon sin revansch då hon blev utsedd till Årets journalist av Sveriges Tidskrifter. ­Juryns motivering handlade  just om det civilkurage hon visat när hon i spalterna stod upp för en annan åsikt än som fanns hos ägarna i frågan om homosexuellas rättigheter.

Lena Lönnqvist tror att välkände publicisten Bertil Torekull (chefredaktör på Dagens Industri och Svenska Dagbladet bland annat) spelade en avgörande roll för att hon fick priset.
– Han satt i juryn och var en stor vän av Sändaren. 

Mångårig rektor

Vid millienieskiftet , och efter drygt sju år som chefredaktör, tackade Lena Lönnqvist för sig. Hon tillträdde tjänsten som rektor för KFUK-KFUM Studieförbund. Sedan blev hon mångårig rektor på Sjöviks folkhögskola innan pensionen.
Trea från vänster på redaktionsbilden från 1992 står Christina Larsson med reportageblocket i högsta hugg. Hon rekryterades direkt från Svensk Vecko­tidning där hon hunnit jobba under några år. Hon minns den första tiden som mycket rolig med många spännande utmaningar.
– Det blev en nystart som kändes väldigt positiv. Bevakningsområdet blev större, och jag fick lära känna många nya människor och sammanhang. 

Skrivit om allt

Och under de här åren har hon verkligen skrivit om allt. Personporträtt, årsmötetsreferat, snabba nyheter i både kyrka och samhälle, församlingsreportage, med mera. På frågan om det finns några reportage eller intervjuer som hon särskilt kommer ihåg och glad över att fått göra, har hon först svårt för att välja.
– Jag träffade så oändligt många engagerade och fantastiska människor som gjort avtryck. 
Till slut väljer hon ut tre presoner som hon haft förmånen att få intervjua: den sydafrikanske biskopen och fredspristagaren Desmond Tutu, Liberias (och Afrikas) första kvinnliga president, metodisten Ellen Johnson Sirleaf (också fredspristagare) och så svenska Lisbeth Palme som hon intervjuade i Lisbeth Palmes roll som barnrättsaktivist. 
– Det var världskända storheter, men samma engagemang som drev dem i arbetet för en bättre värld har jag också mött bland människor på andra nivåer i kyrka och samhälle. 

Över 3 600 artiklar i Sändaren

När Christina Larsson gick i pension 2018 gjorde vi på Sändaren en intervju med henne från hennes hemmakontor i Göteborg. Vi kom fram till att hon fram till dess hade skrivit åtminstone 3 500 artiklar i Sändaren. Men hon satte inte punkt för sitt skrivande i Sändaren (som vi påstod i rubriken då) utan har fortsatt frilansa, så antalet artiklar är nu säkert uppe i över 3 600 stycken. Hennes sista bidrag är de två jul­enkäterna med Birgit Karlsson och Helen Friberg. De två svarade för övrigt på en enkät även i Sändarens första nummer 1992. En, som det brukar heta, händelse som ser ut som en tanke.