I alla tider tycks det ha legat något magiskt över juletid. Men i den här texten av religionshistorikern Philip de Croy berättas det att dagens jul är en mustig blandning av såväl folktro och kristendom som nationalromantik och Kalle Anka. Men vi tar det från början och det är ändå inte så länge sedan.
De allra flesta skulle nog svara den 25 december för så har det sagts i många herrans år. Men den som någon gång firat jul i de galileiska bergen kring Nasaret märker snart att det inte är så troligt med herdar och djur under bar himmel vid denna årstid. Det är helt enkelt för kallt. Det troliga är istället att Jesus föddes på vårkanten. Men varför firar vi ändå födelsen i juletid?
Jo, under 100-talet var man bara säker på ett datum om Jesus och det var hans dödsdag. Därför försökte man konstruera en årskalender med viktiga Jesus-händelser tillbaka till hans födelse. Dessa kristna fester spreds ut över året för att kunna slå ut redan befintliga men hedniska fester.
Romarnas rim
Just den 25 december var finalen på romarnas familjefest Saturnalierna. Under denna vecka som firades till kejsarkultens och solgudens ära, gav man bort versförsedda presenter till släkt och vänner och vände upp och ned på sociala hierarkier. För en stund fick slavar sitta till bords medan herrskapet serverade. Också i norden firades solens kraft genom vintersolståndsfester med festlig mat och dryck. I Frans G Bengtssons legendariska roman Röde Orm berättas det exempelvis om hur konung Harald Blåtand drack jul vilket i praktiken innebar en praktfylla i vintermörkret. I och med att kristendomen år 385 blev statsreligion i Romarriket blev Jesu födelse högtidens kärna och stjärna. Nu skulle man inte längre fira solen utan dess skapare.
En förbjuden krubba
Den första krubban sattes upp år 1223 av den helige Franciskus av Assisi. Genom en fullstor krubba och skådespel ville han låta människorna leva sig in i julmysteriet. Störst blev denna sed under renässansen och hos städernas rika borgarklass skapades snart mekaniska krubbor där Jesus vaggades och åsnor gnäggade. Men med reformationen tog det stopp och krubborna syntes bara i katolska hem. Något medeltida julmys ville man inte veta av. Först 1929 vågade en luthersk präst ställa upp en krubba i Svenska kyrkan igen.
Medeltiden spökar
Det är lätt att tänka sig medeltiden som både mörk och avlägsen men runt jul dröjer den sig kvar, inte minst i våra jultraditioner. Med medeltiden är julen etablerad som en kristen högtid. Med den kommer speciella regler. Exempelvis torsdagarnas ärtor med fläsk inför fredagarnas katolska fasta och den mastiga lussefrukosten som förberedelse inför den längre julfastan. Från samma tid stammar lutfisken och många andra fiskrätter som var tillåtna även under köttfria dagar inklusive det nu bortglömda inslaget bäver. Att det är mycket griskött på det gamla julbordet kommer av att den stora julgrisen slaktades vid Lucia och där skinkan var en av få delar som inte saltades och sparades. Många bönder tvingades ändå sälja det mesta till de rika familjerna och själv knapra på fötterna, en rätt som av och till skymtar på julbord än idag.
De dödas natt
Om du tror att julen bara är liv och glädje får du fundera ett varv till. Länge var det centrala i julen att bädda rikligt med halm på golv och i sängar, tända ljus i fönstret och duka fram mat som fick stå julhelgen lång. Ljuset skulle locka till sig döda släktingar som skulle få komma på besök, halmen på golvet skulle du själv sova i och maten på bordet stod dukat till de som gått före och nu gått igen.
Klassfest blir julfest
Under 1700-talet och särskilt under dess senare del var det framför allt aristokratin på landet och de rikare borgarfamiljerna i städerna som anammade nya jultraditioner från klasskompisarna på kontinenten. Bland allmogen och bönderna firades varken Lucia eller jul på det sätt vi idag känner som gamla traditioner däremot är det härifrån vi fått den mastiga julgröten.
En liten bordsgran
I bildspelet till den här artikeln finns en ett kostverk signerat den tyska målaren Carl Schwerdgeburth och som påstås föreställa hur den stora reformatorn Martin Luther uppfinner julgranen. Det är kanske inte helt sant men att granen och dess pynt blev som populärast bland lutheraner stämmer. Granen var alltså länge ett protestantiskt jultecken så till den grad att tyska katoliker föraktfult kunde kalla lutheranismen för julgransreligionen. Till Sverige kom den genom att man inom främst adel-och borgarskap plockade in mindre granar att ställa på bordet i salongen och som därför kallades bordsgran eller ännu vackrare, illuminationer på grund av de tända ljus som tillsammans med äpplen, rosetter och saffranskringlor blev till dekor.
Stjärnor hos en greve
När det lyser som klarast om våra fönsterstjärnor kanske vi borde skänka en tanke åt 1700-talsgreven Nicolaus Ludwig von Zinzendorf. På hans gods Herrnhut grundades ett brödrarsällskap som än idag kallas för just herrnhutare. Där utbildades blivande missionärer och där bodde barn som av olika skäl inte kunde följa med missionärsföräldrarna ut i världen. Det var dessa barn och på detta slott som man kom på idén att tillverka pappersstjärnor med lampor i för att smycka fönstren på slottet under advent. Genom en tysk missionär kom stjärnorna att flytta in i både slott och koja i ett annat land nämligen Sverige.
Klappar åt de fattiga
Trots att tomten var liten, grå och butter, fjärran från den kalasröda gynnaren som vi idag förknippar med klappar, delades det ut gåvor runt jul redan under 1700-talet. Fattiga människor gick från gård till gård och tiggde till sig en bit kaka eller korv. Bland allmogen var det vanligt att man skrev en kul vers eller smädande text på en papperslapp som fästes på ett vedträ och kastades in i rummen.
På förnämare gods och i stadens våningar bjöds det på julhögar som utvecklades till julklappar och som levererades av julbocken. De adliga pyntade sig dessutom med röda sammetsband runt midjan så att de nästan liknade inslagna paket. Men som jag skrivit i denna text så delade redan de gamla romarna ut julgåvor till varandra. Att vara snäll tycks inte ha något bäst-före datum.
Från grå till röd tomte
Det är främst genom 1800-talets nationalromantik som den jul vi idag känner flyttar in i de svenska hemmen. Det här nu som bocken som hitintills levererat julgåvor får maka på sig för konstnären Jenny Nyströms glada tomte, inspirerad av hennes egen far. Den svenska julafton har sin arbetsdag på julafton medan hans kollegor Sankt Nicolaus och Father Christmas kryper ner genom skorstenen först på juldagen. Att färgen blev just röd har för övrigt sitt ursprung i en avskräckande effekt. Den röda färgen höll troll, magi och oknytt på avstånd och under 1700-talets lucia-och julnätter var det mycket trolltyg och magi i luften. En annan orsak är att både konstnärsparet Larsson skriftar från brunt till rött och sätter därmed färgen för svensk jul. En röd tomte är alltså lika mycket självförsvar som ett arv från familjen Larsson och en tomtefar i Disneys legendariska jul-tv som faktiskt sänts i Sverige sedan 1960.
Midnattsmässa eller Julotta
Medan romersk-katoliker samlas till midnattsmässan på natten mot juldagen har protestanter i Sverige föredragit julottan. Och det till den grad att julottan har blivit något av det svenskaste man kan visa upp för en utländsk gäst eller internationell filmpublik. Allra helst som en exotisk slädfärd i facklornas sken till en pittoresk sockenkyrka. Vid fyratiden på juldagens morgon var det uppstigningsdags för redan klockan sex på morgonen väntade ottesången.
God jul till dig och de dina
Förunderlig, för stor som liten, förväntansfull som få. Med undertoner av mystiken vintermörkret försmå. Kan själens allra innersta tändas och påbörja ljusare tider. Vad är det som får solen att vända, jo när det mot julafton lider.
KOMMENTARER