I ett par artiklar i Sändaren ges det synpunkter på Equmeniakyrkans pastorsutbildning. Så bra att akademin granskas kritiskt! Det finns säkert de som har en övertro på akademiska studier. Problemet är dock mycket djupare och bredare än så. När Bernt Wåhleman skriver (Sändaren 10/2019) att ”självklart kan vi inte återvända till att studenterna skall bo på internat”, så kanske han snuddar vid problemets egentliga kärna. Och det är inte akademin.

Den kristna traditionen har lärjungaskapet som en fundamental bildningstradition. Det handlar om det fysiska mötet mellan läraren och lärjungen under en längre tid. Man vandrar tillsammans. Lärjungaskap handlar om mycket mer än bara teoretisk kunskap. Det handlar om liv i levande relation till Gud, andra människor. Om andlig fördjupning, bibelläsning, bön och relation till den andre, att kunna ta in och förstå den andres tankar och värderingar. Om att lära sig leva med olikheter och att ta sig igenom konflikter och misslyckaden i de dagliga medmänskliga relationerna. Pastorer kan vittna om hur studieåren tillsammans med människor med en annan uppfattning blev ovärderligt i arbetslivet och själavården.

Men liksom i samhället i stort har individcentreringen slagit igenom även inom utbildningsvärlden. Kraven på individuell utformning av studierna har successivt ökat, exempelvis har i perioder över femtio procent av pastorskandidaterna i Equmeniakyrkan varit studenter med en individuellt anpassad studiegång. Hur en blivande pastor ska utbildas avgörs till syvende och sist inte av högskolan utan av kyrkan. Tendensen är att allt färre vandrar tillsammans. Vad gör detta med utbildningsmiljön, vilka konsekvenser får det för det pastorala uppdraget i församlingar och samfund?

Guds rike, lärjungaskap och församlingsbyggande handlar om processer som äger rum i gemenskap med andra. En högskolemiljö med studenter och lärare från olika kulturer, samhällsmiljöer och med olika föreställningsvärldar, är väl lämpad för denna process. Detta kolliderar dock med en utveckling där individen idag kan välja att läsa teologi var som helst och när som helst. Borde inte utbildning till pastor eller präst, vara att svara ja till en kallelse, att bryta upp, lämna allt för något som är större? Sedan några år har vi utbildning också för de ortodoxa kyrkorna. Som blivande ortodox präst är det krav på att du lever i internat om du inte redan är gift. Här finns det något viktigt att fundera vidare kring.

För ett sekel sedan fanns drygt
6 000 studenter i landet. Idag finns drygt 400 000. När några pastorsseminarier 1993 förvandlades till högskolor innebar det att samfunden tog ansvar för att gå i takt med förändringarna inom det svenska utbildningssystemet, där sedan flera decennier lärar-, social-, journalist-, konst- och vårdutbildningar redan hade införlivats i den svenska högskolevärlden. Att missionsskolor blev högskolor är inte problemet. Så sant att erfarenhet och reflektion är fundamentalt för lärjungaskapet – och det är det också för akademin.

Den akademiska utbildningen ska kontinuerligt skärskådas. En viktig fråga att ställa är om den kritiska träningen blivit så dominerande att träningen till kreativt skapande blivit lidande. I vår tid är teologernas och de blivande pastorernas tolkningskompetens en nyckelkompetens. En god pastor behöver kunna granska trender och -ismer kritiskt, men också kunna dela evangelium. Den kreativa uttolkande förmågan behövs än mer i en tid där symboler förlorat sin mening.

För att spetsa till det, i en extremt individualistisk tid lever människor i ett värderingsfritt landskap. Människor tappar förmågan att skilja på värdefull kunskap och kunskap när alla förväntas hitta sin egen sanning. Melodifestivalen blir lika viktig som Shakespeare. Många faller igenom när meningsfrågor inte längre kan delas. Tomhet och existentiell oro återstår. Det finns många samtidsutmaningar och ideologier pastorer behöver kunna leda församlingen och människor igenom.

Det finns andra, med kyrkan gemensamma utmaningar. Den pedagogiska modell som akademin präglats av, har sin direkta motsvarighet i kyrkan. I båda sammanhangen har den dominerande formen varit en pulpet, kateder eller talarstol där undervisningen i hög grad varit enkelriktad. I båda sammanhangen borde kanske snarare samtalet vara den grundläggande pedagogiska modellen.

Kritisk reflexion och kunskap står inte i motsättning till bön, andlig mognad och lärjungaskap, utan utgör nödvändiga och kompletterande inslag i den process som är förutsättningen för formandet av en god pastoral kompetens. En motsättning blir det bara när det ena utesluter eller överordnas det andra.

I en annan artikel i Sändaren 10/2019 undrar Sven Andersson om inriktningen på forskarutbildningen är relevant. Vad forskas det om? Jo, om församlingsplantering inom Equmeniakyrkan, diakoni och kyrklig identitet i sociala insatser kring migration på Afrikas horn. Lovsång och lovsångsledarskap i nypentekostal liturgi. Omstart av församlingar i Equmeniakyrkan. Vad digitaliseringen innebär för predikan. Marta och Maria och kvinnoroller i den tidiga kristna kyrkan. Identitet, enhet och mångfald utifrån gudstjänsten… För att nu nämna några av de 26 doktorandprojekt som är på gång. Det kan nog vara bra att vänta med att bedöma om detta är relevant.

När han såg folkskarorna, gick han upp på berget. Han satte sig ner och hans lärjungar kom fram till honom. Han började undervisa dem… och så fortsatte han under några år. Det finns något grundläggande här som vi riskerar att missa i en tid då vandringen tillsammans allt oftare ersätts av individuella studiegångar på distans.

Vi kan inte veta om forskningen är relevant redan innan den första THS-doktoranden har disputerat. Det är inte heller självklart att Jesus strategi var så relevant med våra mått mätt. Men vi behöver fortsätta samtalet. För högskolan är det avgörande att diskussionen fortgår. Så låt oss fortsätta tala om vad våra blivande och nuvarande pastorer behöver av utbildning, så även kyrkan i övrigt. Hur kan Equmeniakyrkans högskola bli den utbildnings- och forskarresurs som allra bäst tjänar kyrkan, samhället och hela den värld Gud älskar? Det är frågor vi gärna vill fortsätta samtala om.

Owe Kennerberg

rektor Enskilda Högskolan Stockholm

Sofia Camnerin

Prorektor, biträdande kyrkoledare