All förändring börjar med att den byggs från botten

Under Pol Pots kommunistvälde förintades kanske halva befolkningen. Landets intellektuella och troende mördades. Det räckte med att bära glasögon eller äga böcker för att ses som ett regimhot och dödas. I jakten på ideologisk renlärighet jämnades kulturella och religiösa byggnader med marken.

Kambodjas blodiga historia

I veckan har jag på plats fått uppleva såren från Kambodjas blodiga historia. Att resa genom landet är en påminnelse om hur fruktansvärt orättvist livet är.
Tillsammans med delar av Diakonias ledning och kyrkoledare för Svenska alliansmissionen har jag som representant för Equmeniakyrkan rest runt och träffat människor som försöker läka sin historia och som fortfarande, 40 år senare, kämpar för anständiga livsvillkor.
Att mötas under ett träd i provinserna eller i den unga textilarbetarens enrummare och ta del av människors berättelser och personliga drivkrafter är ödmjukande. De kämpar för sådant som jag tar för självklart: att alla är lika inför lagen, att alla människor ses som lika mycket värda och behandlas med respekt.
Återuppbyggnaden av Kambodja har pågått sedan 1980-­talet. I detta bräckliga arbete har svenskt bistånd varit en viktig del. Jag skriver varit, eftersom regeringen dagarna innan jul meddelade att man nu stryper biståndet till Kambodja. Demokratiutvecklingen går åt fel håll, menade biståndsminister Johan Forsell. Och så är det. Tecknen på ett framväxande korrupt diktatoriskt styre är många. Nuvarande regim ger sken av att vara demokratisk, men när begynnande opposition växer trycks den effektivt tillbaka.

Växer underifrån

För det finns en annan berättelse. Den om ett civilsamhälle som växer underifrån och visar styrka. Svenskt bistånd har genom organisationer som Diakonia stött detta arbete, de män­niskor som okuvligt verkar för demokrati, mänskliga rättig­heter, jämställdhet och värdighet för alla. För denna utveckling kan vi som svenska medborgare och huvudman för Diakonia känna stolthet. Men när dessa grupper nu behöver som mest stöd – ja, då lämnar Sverige landet.
Det kan naturligtvis finnas goda skäl att omvärdera bistånd från tid till annat. Det behöver inte vara fel att fokusera på färre länder. Och kanske är inte Kambodja det mest strategiskt viktiga landet för Sverige. Men givet situationen tycks det vara ett sällsynt illa valt tillfälle att lämna ett kämpande civilsamhälle i sticket. Att det dessutom görs omedelbart och på oklara grunder är ovärdigt.

Hitta annan finansiering

Så vad händer nu när svenskt bistånd försvinner? En fråga under veckan har varit om det är möjligt att hitta annan finansiering. Ja, det finns starka internationella fonder för investeringar i Kambodja i andra länder, men de pengarna kommer alltid med ett pris, säger Diakonias landschef. Givarlandet villkorar och styr. Kina investerar förstås stort, men utan synpunker på bristerna vad gäller mänskliga rättigheter.

Ett storts basbidrag

Diakonias stöd är annorlunda eftersom stödet varit ett sorts basbidrag också för mindre gemenskaper. Det kan jämföras med hur svenska staten stödjer trossamfund genom ett grundläggande bidrag i syfte att värna religionsfriheten. Mervärdet Diakonia ger i Kambodja är att koppla samman små, framväxande gräsrotsrörelser med större civilsamhällesorganisationer. Ett konkret exempel är stödet till kvinnor och män på landsbygden, som utbildats i lagen för att stärka sin ställning och egenmakt. Tack vare stödet från Diakonia och Sverige får de kraftfulla redskap i mötet med myndigheter och hänsynslösa företag. Och inte minst viktigt, en uppmuntran att fortsätta kämpa för sin rätt.
Genom vår historia vet vi i Equmeniakyrkan att allt börjar med människor som bemyndigas. Vår egen berättelse som församlingsrörelse, om än olik kambodjanernas, handlar också om frihet genom enträget lokalt arbete i gemenskap. Förändring byggs alltid från botten.

Joakim Hagerius
biträdande kyrkoledare ­Equmeniakyrkan