Vid vissa högtider, stunder och rum är gränsen mindre skarp mellan det som är, det som varit och det som ska komma. Slöjan mellan nuet och det eviga fladdrar till och ger en glimt av det oändliga, av helighet. Traditionen i vårt svenska samhälle kring allhelgonahelgen har stärkts. Som granne till Skogskyrkogården i Stockholm har jag förundrats över hur folkvandringen till kyrkogården ökat stadigt de senaste trettio åren. Familjer, ungdomar och äldre vandrar vid gravar och i minneslunden. Kapellen är öppna för ljuständning, andakt och orgelmusik. Förutom blomsterhandel är tillfälliga korvvagnar på plats. Det är trångt och det är mäktigt.

Påminner om vår egen dödlighet

Många är där för att minnas en saknad anhörig eller vän och hedra sina förfäder. Ett besök på kyrkogården påminner också om vår egen dödlighet. Gränsen mellan det som är, det som varit och det som ska komma är för ett ögonblick mindre skarp när vi ställer oss på en plats, ett rum, som påminner om död och det eviga.

En spaning är att allhelgonahelgen numera är en del av den svenska kulturen där fler än de som vanligtvis går i kyrkan deltar. Detta samtidigt som andra högtider förflyttas från kyrkorna till köpcentrum. Allhelgonahelgen konkurrerar med första advent som största kyrkohelg. Det har rört sig i folksjälen och en helig vana har vuxit fram i vår kultur.

I kyrkorna har alla helgons dag firats lördagen mellan 31 oktober och 6 november sedan helgdagsreformen 1953 och har rötter från medeltiden. Söndagen i anslutning till alla helgons dag fick 1983 karaktär av alla själars dag, till minne av alla döda.

Viktiga ögonblick

Stunder när evigheten, eller heligheten, gör sig påmind i våra vardagliga liv är viktiga ögonblick för att stanna upp och förnimma det som är bortom.

Det finns allmänmänskliga erfarenheter som ger oss förnimmelsen oavsett bekännelse. Födandet och mötet med en nyfödd människa såväl som en stund vid en dödsbädd är sådana erfarenheter. Livet stannar upp ett ögonblick och slöjan mellan det eviga och nuet fladdrar till.

Rummet eller platsen påverkar oss. Författaren och religionshistorikern David Thurfjell skriver om hur naturen blev svenskarnas religion i boken granskogsfolket. Skogen är en plats för andlighet. Andra vittnar om hur ett kyrkorum ger plats för det heliga.

Till högtiden, stunden och rummet kan riten och symboler läggas till. Vigsel, begravning, dop, nattvard och ordination är riter där det andliga skeendet kläs i handling.

Del av ett större sammanhang

I helgen som gick lämnade Svenska kyrkans ärkebiskop sin stav, mitra och sitt kors på altarbordet i Uppsala domkyrka och vandrade ut ur domkyrkan ensam. Det var en stark stund för alla närvarande. Att vara människa är att vara en del av ett större sammanhang i nuet såväl som historien. Andra har gått före, andra kommer efter. En dag är det tid att lägga ner staven även för den som inte är ärkebiskop. Det finns en gräns för våra uppdrag precis som det finns en gräns för våra liv.

I de kyrkor som har altarrund är den halv. Den andra halvan är osynlig för oss men finns där för att påminna om de som varit och som nu är på andra sidan gränsen. Alla de heliga. Alla själar.

Högtiden, rummet, riten och symbolen bidrar till att göra gränsen mellan det timliga och oändliga mindre skarp och stöds av heliga vanor. Den ökade folkvandringen till kyrkogårdarna utmanar kristenheten att vara där folk i allmänhet är.

Karin Wiborn
biträdande kyrkoledare