Frågan som vi i minnet av tragedin i Knutby behöver ställa oss är inte i första hand vad som var fel i karismatiken eller bibelsynen. Den fråga vi först behöver ställa handlar om hur vi hanterar auktoritet och ansvar. Det har dock stora konsekvenser för hur vi hanterar både bibelsyn och karismatik.

Om vi säger att Bibeln är vår yttersta auktoritet, vad blir då konsekvensen i vår levda verklighet? En verklighet med omkring 9000 kristna samfund i världen, som inte kan enas fullt ut om innehållet i tron. En verklighet där inte heller de mest pålästa bibelläsarna är eniga. Vad ska då en enskild församlingsmedlem göra?

Det är här som frågan om ansvar kommer in. Våra val av auktoriteter tenderar att befria oss från känslan av eget ansvar för våra tankar och vår tro, vare sig auktoriteten med stort A är Bibeln, Traditionen eller den i nuet vedertagna kunskapen. Men det ansvaret kan vi aldrig bli av med. Tvärtom bör vi bära det med rakryggad stolthet och den ödmjukhet som kommer av självinsikt.

Med orden ”våga blott att tro” ringande i vårt undermedvetna har vi som kristna, oavsett samfundsidentitet, en olycklig fallenhet att låtsas vara övertygade även när vi egentligen inte är det. Detta eftersom vi tror att vi förväntas vara det. Särskilt i mötet med en ”auktoritet”. Men ansvaret att övertyga ligger alltid hos den som vill övertyga, aldrig hos den som ska övertygas. Att svara någon att ”jag är inte övertygad” är inget tecken på svag tro. Det betyder enbart att den som vill övertyga dig behöver jobba mer på sina argument. Man skulle därmed kunna säga att den yttersta auktoriteten för en enskild människas tro är den människan själv. Vad det har för konsekvenser för en troende gemenskap som ändå möts under en gemensam bekännelse är öppet för fortsatta diskussioner. Men i ljuset av var ansvaret för vår egen tro ligger bör vi välja en samtalande gemenskap framför en proklamerande. Och gemenskaper och människor som kräver att vi ska vara övertygade bör vi vända ryggen.

Claes Eriksson

Equmeniakyrkan Hallsberg