Är det kyrkan som är mysteriet?

Det pågår en debatt om Equmeniakyrkans Församlingsundersökning (2023). Senast ut är Åke Nordqvist (24/10) som underfundigt formulerar sig som att ”det är något som fattas”.

Må det vara så. Men det som fattas är inte om Equmeniakyrkan är eller ska vara en viss kyrka, utan om Gud är och ska vara Gud. Det visar sig i både Nordqvists, Claes-Göran Ydrefors (19/10) och Magnus Hagevis (10/10) upptagenhet av och sökande efter relevans, genom förvirrade beskrivningar av ett slags kyrkans immanens.

Låt mig förklara vad jag menar.

Visar elefanten i rummet

Det finns befogad metodologisk kritik mot den undersökning som har presenterats. Samtidigt verkar många överens om att resultatet visar elefanten i rummet: Equmeniakyrkan är i kris. Utmaningen är hur krisen tolkas och förstås. Hagevi menar att kyrkan kan bli mer relevant genom attraktion, medan såväl Nordqvist som Ydrefors manar till relevant aktion. Deras gemensamma bekymmer tycks vara att kyrkan inte längre är ”the subject of it’s own story”, för att använda teologen Andy Roots formulering (Churches and the Crisis of Decline). Debattörerna är alltså överens om problemet med stort P och debatten handlar således om huruvida kyrkans ­relevans ökar genom kyrklig protektionism (innerlighet) eller ­aktivism (trovärdighet).

Förvärrar själva krisen

Märk väl att krisen alltså verkar kunna lösas av kyrkan själv, likt en sagas hjälte i sin egen berättelse. Kyrkan möter därmed sin egen kris. Dess identitet och livskraft debatteras häftigt, men förvärrar ironiskt nog själva krisen. Det blir tydligt i debattörernas avsaknad av – inte ett politiskt eller sociologiskt – utan ett teologiskt språk. Debatten rör sig inom det filosofen Charles Taylor kallar för ”den immanenta ramen” – en världsbild som inte längre räknar med en övernaturlig ordning och verklighet: ”Om vi inte förändras går kyrkan under och kristen tro kommer försvinna.” Men en kyrka kan bara tro så om den har bytt ut Jesus Kristus med sig själv, skriver Root. En eventuell lösning har därför inte att göra med relevans, utan om att våga vara och tro ­annorlunda, det vi skulle kunna beskriva som transcendens.

Root visar i sin bok att den immanenta ramen tvingat kyrkan till marginalerna. Men att befinna sig i utkanten är inte själva krisen för kyrkan. Det är ett slags villospår som tillåter en modern världsbild att påtvinga kyrkan en föreställning om att dess djupaste kris är att det fattas relevans. Kyrkan känner självklart av denna ”falska” kris. Men om vi går djupare kan vi identifiera den riktiga krisen, menar Root.

Eliminerat trons mysterium

I grund och botten handlar det om att den immanenta ramen eliminerat trons mysterium som en förklaring för det som är och kan vara. Genom att ersätta mysteriet med ­vetenskapliga förklaringar, introducerades möjlig­heten för kyrkan att bli ­irrelevant. Root betonar att innan moderniteten var tanken på en irrelevant kyrka i princip omöjlig.

Den pågående debatten är problembaserad, vilken kräver ­sociologiska och politiska förklaringsmodeller. Men kyrka och kristen tro handlar om det som teologen Samuel Wells kallar mysteriebaserad (Incarnational Ministry). Så länge vi betraktar kyrkan som ett problem, kommer vi söka lösningar, men om vi betraktar kyrkan som ett mysterium, måste vi erkänna att vi i grund och botten är tomma.

Detta är krisen som Root ­beskriver: På samma gång som kyrkan hävdar att den har ett verkligt möte med den levande Guden, erkänner den samtidigt att den är otillräcklig och svag. Det enda sättet att vara i en kris, är att låta sättet att vara kyrka, vara i kris. Root menar att den kyrka som försöker undvika en sådan kris har valt religion över den levande Guden. En sådan kyrka söker relevans och inte transcendens. Den kyrkan som försöker undvika krisen kan ha något som liknar en ”Gud”, men den förmår inte möta den Gud som är.

Fattas bara ”En kyrka för hela livet – där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen”.

Jacob Molander

 

SVAR DIREKT:

Tack Jacob Molander för din insändare. Det är lätt att få uppfattningen att debattörer är endimensionella när inte allt som är viktigt ryms i en tidningstext. En sak vill jag betona. Att fler möter Jesus och att mötet med honom förändrar oss och världen är inte en fråga om Equmeniakyrkans attraktion, utan mission. Det är centralt att fler människor vet att det är denna värld som Gud älskar så att han gav den sin ende son.

Magnus Hagevi

Taggar:

Enkät
3 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
CAPTCHA
Carl Lagerqvist
Tack Jacob att du lyfter perspektiven och debatten. Detta känns både fräscht, uppfriskande och konstruktivt! Tack ännu en gång!
Jacob Molander
Tack Magnus Hagevi för ditt svar. Du vidgar perspektivet. En sak vill jag också betona. Det är mission och attraktion jag menar. Det kanske finns bättre ordval, men jag är inte den första att beskriva dina ledartexter på det viset (se exempelvis, https://www.dagen.se/ledare/2021/05/12/det-ar-innehallet-i-tron-som-attraherar/). Mycket riktigt menar jag att det är (för) många som utgår från ett immanent perspektiv. Det blir endimensionellt, som du formulerar det. Jag har stor tillit till att vi kan göra mycket som enskilda lärjungar, församlingar och som samlad kyrka. Min fråga är: Har vi tillit till vad också Gud kan och vill göra? Vilken skillnad gör det i våra samtal och debatter om de strukturer och kulturer som vi är en del av?
Magnus Hagevi
Hej Jacob Det är viktigt att inte lägga ord i andras mun för att på så sätt bygga en fågelskrämma som det är lätt att kritisera. Jag ser inte heller att den artikel som du länkar till gör något annat än pekar på samma sak som jag försöker visa på vilket knappast kan beskrivas som något immanent. Relationen mellan en människa och Jesus är transcendent. Likaså Guds kärlek till världen och varje människa. Du frågar om tilliten till kärlekens Gud som har gjort allt för oss genom att bli människa, lida och offra sig på korset. Och att han gett oss hopp genom att uppstå från de döda. Lita på att Jesus skär genom strukturer och kulturer, det har Jesus visat gång på gång när människor möter honom, Det är Equmeniakyrkans uppdrag (mission) att arbeta så att fler möter Jesus och att mötet med honom förändrar oss och världen. Hur förändringen går till är också ett mysterium. Men lita på det.

 

Till minne