Är det viktigare att vara sams än att våga tänka om?

 Det är lätt att instämma i att ett sådant förhållningssätt inte är fruktbart i vårt sökande efter det som är sant. Jag instämmer även i att det postmoderna tänkandet i sig inte är ett tänkesätt som tjänar oss och vårt samhälle i de utmaningar vi står i, men så gör heller inte det moderna tänkandet. Samhället är inte tudelat mellan det moderna och det postmoderna, det är långt mer komplext än en sådan dualism ger vid handen. 
Crister ger som exempel på yttringar av postmodernt tänkande bland annat Metoo, ”där män utmålas som förövare och kvinnor som offer”. Men i de fall som uppmärksammats har det ju faktiskt varit just så. Det betyder ju inte att budskapet från Metoo är att detta är definitionen av män respektive kvinnor, bara att detta är ett problem som vi gör bäst i att råda bot på. Samma gäller för exemplet Black Lives Matter. 

Samkönade vigslar

Crister skriver också att kyrkan av många beskrivs som förtryckande, och att vi därför ”kan gå ganska långt när det gäller att kompromissa.Till exempel nu senast i fråga om samkönade vigslar som lätt river upp konflikter i våra församlingar”. Idealet hämtar Crister från Gal 3:28 där Paulus skriver att ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”, och Crister fortsätter; ”Lösningen är inte kamp mellan grupper utan bekännelse till en större världsuppfattning”. 
Betyder det att i församlingen ser vi till att hålla sams och därför avhåller vi oss från att lyfta upp oförrätter och avstår från allt vad konflikter heter; allt för att hålla den ”större världsuppfattningen” högt? Och är det så att de som inte fogar sig i detta enbart är drivna av en lust att kompromissa för att inte uppfattas stå på en förtryckares sida? 
Jag skulle snarare säga att en sådan beskrivning avslöjar en bristande erfarenhet av hur de tänker som inte delar den egna ”världsuppfattningen”.

Kamp mellan tankemodeller

Jag kan ge Crister rätt i att lösningen inte är ”kamp mellan grupper”, men det är definitivt en kamp mellan tanke­modeller och föreställningar. Exemplet William Wilberforce är ju ett tydligt exempel på det. Hans motståndare kunde alldeles säkert hänvisa till en ”bekännelse till en större världsuppfattning”, men hans egen övertygelse om slaveriets vederstygglighet gav honom inte utrymme att avstå från sin kamp. Att han inte gjorde det kunde säkert hos hans motståndare framkalla känslan av att Wilberforce gjorde personliga påhopp på dem, för våra tankemodeller och föreställningar blir gärna djupt personliga för oss. 
Så därför tänker jag att lösningen, utifrån grunden att vi som Paulus skriver är ett i Kristus, är en fortsatt strävan efter att försöka förstå vår motpart och tillerkänna de konsekvenser som våra egna tankemodeller och föreställningar för med sig. Vi är inte framme, någon av oss. Våra frågor är inte tecken på en vilja att kompromissa, snarare på modet att våga tänka om.
För övrigt anser jag att Sändaren bör räddas.

Claes Eriksson
Luleå