Är Equmeniakyrkan en rörelse, en kyrka eller både och?

Kyrkoherden svarar eftertänksamt: ”Den här friheten går inte i längden. Man måste ha något slags läglar att hälla vinet i. Endera rinner alltsammans ut i sanden och hamnar hos de andra sekterna, eller också får man samla upp det i något slags kyrkosamfund. Då skall du se, att de får både handbok och präster, och kyrkor och barndop och begravning och konfirmation, precis som vi.”

På många punkter fick biskop Giertz rätt. Det mesta han förutsåg är självklarheter i dagens Equmeniakyrka. Så hur ska vi se på den institutionalisering som de facto skett – har den släckta glöden? Vad vill vi inför fram­tiden? Och är vi rörelse eller kyrka?
En del av oss är stolta över resan. Vi är en fullvärdig kyrka med ordningar som skapar robusthet. Vi deltar frimodigt i ekumeniska samtal med andra kyrkor och fortsätter fördjupa relationer med de historiska traditionerna. 

Andra av oss är stolta över ­rörelsearvet. Betonar att Anden leder, att rörelsen växer under­ifrån och ser som huvudsak att vi ska fortsätta avslöja och utmana makten – oavsett om den är världslig eller kyrklig.
Hur hantera så skilda perspektiv? I stället för att försöka mötas på en sorts gyllene medelväg tror jag på att låta olikheterna ta ut svängarna. Det är inte en enkel väg, men den är vår. Det är inte en naturlag att andligt liv förr ­eller senare måste institutionaliseras till strukturer eller tappa fart och rinna ut i sanden. Andligt liv kan vara både kyrka och rörelse – samtidigt.

Få andra kyrkor i världen är lika breda som Equmeniakyrkan. Om vi klarar att älska varandra som systrar och bröder i en enhet som inte innebär enighet – då finns det hopp också för den världsvida kyrkan. Vågar vi tro att Equmeniakyrkan också har en sådan stor kallelse, att vara ett ekumeniskt och profetiskt tecken? Jag tror det.

Equmeniakyrkan är inte en ensam samfundssatellit som snurrar runt i sin unika bana med en ledning vars viktigaste uppgift är att vakta på just denna kyrkas ordningar i evigheters evighet. Det skulle rimma mycket dåligt med självförståelsen, att vi är ”ett provisorium i väntan på den fulla enheten”. 
Som kyrka är vi i rörelse. Och när vi söker oss nära andra kyrkor är det med ett bidrag som är djupt rotat i vår identitet: hos oss är vars och ens delaktighet och ansvar oumbärligt för både ­kyrka och samhälle. Vi vet att Guds rike är större än alla kyrkor tillsammans och att vi alla förenas i Guds mission. Detta är den ­rörelse vi institutionaliserat.

Equmeniakyrkan ordinerar diakoner och pastorer som avger livslånga löften, och avskiljer somliga med särskilt ansvar för tillsyn. Vi har ordningar för att förvalta försoningens hemlighet i en tvåtusenårig tradition. Men dessa löften och ordningar innebär inte en McDonaldisering av kyrkan, att allt ska smaka samma sak och se likadant ut. Nej, Gud bevare oss. 

Equmeniakyrkan är kyrka och rörelse. Genom vår bredd finns plats för många rörelser, ja väckelser! Gröna väckelser. Karismatiska väckelser. Tonårsväckelser. Sociala rättviseväckelser. Lovsångsväckelser. Liturgiska väckelser. Och väckelser vi ännu inte vet namnen på. Gemensamt för dem alla är att de inte kan planeras fram. Andens vind låter sig inte styras på det sättet. Men vi kan be, kom helig Ande! Vi kan göra oss tillgängliga och värna en kyrka som inte blir ensidig utan bred nog att rymma allt Guds liv.