Trygghet och tillhörighet är grundläggande mänskliga behov. Vi talar ofta om ”fin gemenskap” men vad betyder det? Att vi har det trevligt tillsammans och tolererar varandra?

De flesta av oss försöker passa in på olika sätt. Det är inte självklart att man fritt kan uttrycka åsikter, tankar eller känslor på ett ärligt sätt. Även i våra sammanhang finns mycket rädsla, något vi helst inte talar om.

Förra året skrev jag en insändare med rubriken ”Rädsla hindrar ett meningsfullt liv”. Jag fick bara feedback från ett par personer, problemet med rädslan är kanske för svårt att ta tag i.

Inom företagsvärlden talar man om psykologisk trygghet. Det innebär att anställda ska känna sig tillräckligt trygga för att erkänna fel eller säga vad man tycker. Kommunikation och kreativitet gynnas av detta. Vad skulle det vara värt om vi hade en sådan miljö i församlingen?

Jag funderar över vår vision i detta sammanhang? ”En kyrka för hela livet – där mötet med Jesus förvandlar mig, dig och världen.” Hur kan vi låta mötet med Jesus förvandla oss så att vi känner oss trygga när vi möter varandra?

I vår kultur finns en övertro på det som kan mätas, hur är det i kyrkan? Jag tänker att vi inte är fria från att betona det som kan mätas. Risken är att vi har mer fokus på verksamheten och är mindre uppmärksamma på sådant som tillit och trygghet. Hur relaterar vi till varandra? För att relatera till någon behöver vi empati, men också känna varandra mer än bara ytligt. Hur kan man relatera till en annan människas yta?

Jag skulle önska att vi alla kunde lägga av prestationsidentiteten för att ta emot den kärleksidentitet Gud vill ge oss. En identitet som inte är grundad i vad vi kan och gör utan det faktum att vi är älskade som vi är. Det är ju det vi säger att vi tror, denna övertygelse måste finnas också i våra hjärtan. Kärleken är inte en idé.

Vi får förvalta och ge vidare den nåd vi själva fått, vad kan vara större och viktigare med tanke på gemenskapen i församlingen?

Tänk dig en församling där de flesta känner en genuin tillhörighet och är trygga nog att visa sig som man är, fria från behovet att göra sig till för att passa in. Tänk om vi ville ta första steget och börja prata om detta?

Jag vill bli mindre rädd genom att närma mig Honom som är full av nåd och sanning, en Kristus som böjer sig ned och frågar: Vad vill du att jag ska göra för dig?