Hur skulle det vara om vi lyfte fram fler lyckade satsningar?

Myndigheterna har ofta försvårat, förhindrat och omöjliggjort en snabbare och mer effektiv integration.

Man placerar de asylsökande på små orter där det finns bostäder, men få jobb. Många får inte arbeta eftersom de id-handlingar flyktingarna hann få med sig anses för otillräckliga. De asylsökande som börjat rota sig i ett samhälle och fått vänner, stödpersoner och praktikplatser flyttas gång efter annan till andra orter, ofta långt från den ort där de bodde förut. Asylprocessen drar ut på tiden och flyktingarna blir åter igen förflyttade till en tredje och fjärde ort. Nu har många passiviserats och börjat bli psykiskt nedstämda och frustrerade. Asylprocessen har för många inneburit en psykisk terror.

Tänk om vi kunde ta till vara invandrarnas kunskaper, erfarenheter, språk och kontakter. Många har hittat olika kreativa lösningar på problem som de stött på under sin flykt.

För att de som kommer till vårt land ska bli fullvärdiga samhällsmedborgare med behövliga färdigheter och kunskaper behöver de få en chans att träna på språket. Det räcker inte med SFI. Stödpersoner, vänner i föreningar, idrott och kyrkor gör värdefulla insatser, men många blir aldrig vän med någon svensk. Fördomar, rädsla och ovilja formas vid frukostbordet i familjen. De hårda orden som fälls sjunker in i barnens medvetande och på rasterna i skolan hålls invandrarbarnen utanför.

I Kanada har man lyckats betydligt bättre än i många länder. Där hjälper stat och föreningslivet till genom att sponsra och ta ansvar för nyanlända de första åren i landet. I Filipstad tog vi emot många nysvenskar på en kort tid. Vi startade då Vägvisaren som fick lokaler på Arbetsmarknads och näringslivskontoret. Fem representanter från olika länder som behärskade ett 10-tal språk anställdes för att slussa alla nyanlända till rätt instans. Man fick hjälp med att fylla i blanketter, söka jobb och mycket annat. Under en period identifierade vi ca 30 akademiker som fick hjälp att studera på ett snabbspår i universitetsstaden Karlstad.

Just nu ”går Sverige bra” och företag, regioner och kommuner ropar efter fler arbetare. Jag är övertygad om att matchningen skulle kunna bli mer effektiv och fler skulle kunna komma in i arbete och egen försörjning. Men då måste alla dra åt samma håll.

Få saker har präglat den svenska samhällsdebatten de senaste åren som det systematiska misstänkliggörandet av flyktingar. De framställs som problem och ett hot mot vårt samhälle och politiker frågar ofta varför de kommit just hit och hur vi kan bli av med dem. Hur många miljarder kan vi ge till länder i Nordafrika eller Turkiet för de inte ska ta sig hit? Hur kan vi göra Fort Europa starkare med högre murar? Fler och fler faller in i den främlingsfientliga jargongen att framställa invandringen som ett hot. Med flyktingkatastrofer avses följderna för mottagarländerna, inte situationen för de hundratusentals plågade, fördrivna människor som vädjar om hjälp. Från flera håll hörs kravet på slopad asylrätt och ”andningspaus”. Allra hårdast har de afghanska flyktingarna drabbats av våra politikers svek och misstänkliggörande av dem. Några har misskött sig i Sverige och begått brott, men det stora flertalet studerar och är ivriga att få arbeta och studera vidare.

En flicka som jag känt i några år tog studenten i juni och skaffade körkort i våras så att hon kunde börja arbeta dagen efter studentfirandet. Detta har hon lyckats med trots att hon skött sin sjuka mor och tolkat då familjemedlemmar behövt hjälp hos olika myndigheter. Flickan har siktet inställt på att bli advokat. Det är fler sådana positiva exempel vi behöver lyfta fram.

Bengt Sjöberg

asylrådgivare