Är Equmeniakyrkan en kyrka eller endast ett nätverk av självständiga församlingar?

För en tid sedan fanns en ledare i Sändaren av Sune Fahlgren där han bland annat anser att kärnfrågan framåt för Equmeniakyrkan gäller skillnaden mellan att göra och vara, mellan aktivitet och identitet. I samma ledare efterlyser han alternativa berättelser. Här nedan kommer en sådan berättelse som också handlar om Equmeniakyrkans identitet som kyrka, även för vår kyrkas många små församlingar.

När en gång namnet Missionsförbundet ändrades till Missionskyrkan hade jag en tjänst centralt i Missionsförbundet. För min del innebar namnändringen inte endast ett namnbyte utan också en förändring avseende kyrkosyn. Som kyrka ansåg jag att Missionskyrkan hade ett större ansvar för helheten än det tidigare Missionsförbundet. Sedan dess har jag för egen del av olika anledningar funderat över hur vi som kyrka ser på gemenskapen i vår kyrka och på vilket sätt vi tar ett gemensamt ansvar för församlingarna som tillhör den gemensamma kyrkan.

Den frågan har inte blivit mindre aktuell sedan jag nu i över tio års tid har tillhört en liten församling i Stockholmsregionen som under hela denna tid och även tidigare har fungerat med regelbunden gudstjänstverksamhet utan att ha någon anställd person. Jag ska väl också erkänna att jag tidigare även under min tid som inre missionens sekreterare och distriktsföreståndare i Stockholms distrikt inte alltid hade den inkänning som jag nu har i en liten församlings situation, som saknar enställd pastor.

För något år sedan beslöt vår församling att aktivt arbeta för att kunna rekrytera en anställd diakon eller pastor. Vi genomförde en seriös rekryteringsprocess som tyvärr slutade med att vi ansåg oss vara tvungna att avbryta denna utan att kunna anställa någon i vår församling. Jag har en viss förståelse för svårigheterna. Det är inte särskilt attraktivt att ta en tjänst i en församling med omkring 15 aktiva medlemmar, även om de ekonomiska resurserna finns.

Utifrån dessa erfarenheter kände vi en viss tillförsikt när Equmeniakyrkan och regionen önskade pröva en samverkan mellan ett antal församlingar i liknande situationer för att kunna anställa några personer som kunde utgöra ett team i samverkan. I handlingar till kyrkokonferensen presenteras det som en ”växtpool” och relateras till att det i Equmeniakyrkan finns över 200 församlingar med mindre än 25 medlemmar.

Men sedan har jag förstått att tanken med detta inte överensstämmer med de förhoppningar jag hade. Det som en sådan samverkan skulle bidra till presenteras i första hand som en aktivitet där några ur församlingen tillsammans med någon extern resurs evangeliserar. Men denna nya aktivitet möter däremot inte det jag upplever som församlingens behov av själavård och ”service” i form av dop, nattvard, begravningsgudstjänster med mera. Det vill säga det behov som alla församlingar har oberoende av om de är stora eller små.

Då infinner sig en mycket konkret fråga. Är Equmeniakyrkan en kyrka för hela livet också i alla de små församlingar som finns i vår kyrka? En kyrka som tar ansvar för alla församlingar och deras behov för att också vara en kyrka för medlemmarna i kyrkans små församlingar.

Jag tror nämligen att många av vår kyrkas små församlingar skulle kunna ha den växtkraft som behövs för att växa och utvecklas om de fick det stöd som de behöver.

Men i dag saknar jag en sådan ambition. Frågan måste enligt min mening ställas till oss alla i vår kyrka inte minst till kyrkans ledning: År Equmeniakyrkan en kyrka eller endast ett nätverk av enskilda och självständiga församlingar? För att anknyta till Sune Fahlgrens ledare, handlar det om aktivitet eller identitet, om att våga vara en kyrka för hela livet? Det svar vi ger på den frågan handlar djupast om vår identitet som kyrka och dess konsekvenser.