Är tilltron till våra egna åsikter eller vår tillit till Jesus det viktigaste just nu?

För är det inte först när vår identitet som efterföljare ställs i centrum för kyrkoledarvalsprocessen som vi kan undvika att upprepa den aggressiva, segregerande och polariserande logik som i rasande fart normaliserats som en självklar del av vår tids demokrati och samhälle?

Det är snart kyrkoledarval. Församlingar har börjat föreslå kandidater. Det pågår också på olika håll ”lobbning” bland församlingar för att få så brett stöd som möjligt för den kandidat som man anser vara önskvärd. I kommentarsfälten på sociala medier och kristen media haglar de självsäkra om än minst sagt spekulativa åsikterna blandat med uttryck som vindlar mellan vad som gränsar till endera förnedring eller endera idealisering av de personer som nämns aktuella som tänkbar kyrkoledare. ”Dålig”, ”Värdelös ledare”, ”Sämst”, ”Urusel!”, ”Maktmänniska”, ”Fantastisk”, ”Bästa i svensk kristenhet” och så vidare. Detta är kanske den verklighetsbeskrivning vi har att leva med även som kyrka ståendes i inför ett kyrkoval, eller?

Inte fel demokratiskt

Det går att tycka att detta är förkastligt men demokratiskt är det inte fel. En god demokrati ska förmå att härbärgera åsikter av alla de slag även dessa rör sig på bristningsgränsen.

Men vad är det vi som kristna och kyrka är kallade till vara i en kyrkovalsprocess? Hur kan vi synliggöra att ett kyrkoledarval i första hand handlar om vem vi blir och är som efterföljare av Jesus – och dennes intresse för sin kyrka och Guds rike i världen – mer än betydelsen vem det i slutändan är som väljs till kyrkoledare? För val av kyrkoledare är mer än personen och valet självt.

Min poäng handlar inte om att ifrågasätta den demokratiska processen. Jag har fullt förtroende för kyrkostyrelsen och alla som leder denna. Är det något vi kan i Equmeniakyrkan så är det ”formell korrekt och tillförlitlig demokratiprocess. Min ”oro” är i första hand teologisk. Det handlar snarast om hur vi kan hjälpas åt som församlingar i Equmeniakyrkan att i denna kyrkovalsprocess, komma närmare varandra och Kristus. Är detta ett önsketänkande?

Stimuleras av raka diskussioner

En sida av mig är akademisk ”fullblodsteolog” och jag stimuleras av raka diskussioner baserade på goda kritiska, stringenta men också i kärlek konstruktiva argument. Jag har också som församlingspastor arbetandes i ett postsekulärt samhälle en ganska klar bild av vilken mångfaldig och specifik gåvoprofil en kyrkoledare i vår tid bör ha och samtidigt vara beroende av Jesus. Men ytterst handlar det inte om mig, eller någon annan människa, det handlar om Gud.

Jag skriver här främst som en för mitt liv beroende efterföljare av Jesus. Och då är det inte bara val av kyrkoledare eller flest åsikter som står på spel, utan främst hur jag leder mig själv och min församling i denna process. på ett sätt som synliggör var vår tillit ytterst är förlagd i denna fråga; vår egen kraft eller Guds?

Regelbunden "åsiktsfasta"

Jag skulle därför vilja föreslå att alla församlingar under året fram till kyrkokonferensen 2024 går till regelbunden ”åsiktsfasta.” Låt oss pastorer, styrelser, diakoner och andliga ledare ta ansvar för vårt andliga ledarskap och föreslå en fasta där vi lägger kommentarsfälten på sociala medier åt sidan, avstår debatter och retoriska försvar för att i stället lämna vår kyrkas framtid och blivande ledare hos Gud i bön. En fasta där vi lyssnar till Guds röst mer än vår. Hjälper varandra till besinning, urskillning och den väg vi ska gå. Kort sagt låt oss vila i en annorlunda berättelse. Låt oss oavsett fromhetstyp och teologi, helst tillsammans med dem som är olika oss själva samla varandra till gemensam bön.

Låt oss be för vår kyrkostyrelse och deras enormt svåra uppgift. Låt oss be för alla de som nomineras och ställer sig till förfogande. Låt oss be för alla dem som är rädda att bli nominerade. Låt oss be för alla våra kyrkoledare som både personligt och professionellt berörs av detta kyrkoledarval. Låt oss be om frid i alla mixade känslor som var och en av oss kan tänkas ha på grund av vår kärlek och längtan efter en växande Equmeniakyrka. Ja, låt oss be för oss själva om att förbli trofasta Jesu intresse för världen och vår efterföljelse.

För är inte den vackraste gåva vi kan ge vår nya kyrkoledare, en kyrka som under processen formats av Gud genom bön och som med öppna armar säger, vi är beredda att ledas ut i världen för att förkroppsliga Jesu intresse för den.

Ulf Bergsviker
pastor och församlingsföreståndare doktorand och lärare vid Enskilda högskolan och Uppsala universitet