Tro är politik. I dessa tider går tankarna oftare än vanligt till krig och fred, konflikt och försoning. Inte minst i nyhetsflödet och stundande val där den försvarspolitiska debatten tar stort utrymme. Krig i Ukraina och våld i svenska städer påverkar oss. Såklart.
När jag reflekterar över kyrkans röst i debatten går det att konstatera att den är ganska försiktig, trots att de flesta av oss tänker att fred är en viktig och grundläggande del i den kristna tron. Men när det blir så konkret som medlemskap i Nato och export av krigsmaterial, då är kristenheten som samlad rörelse betydligt tystare än för några decennier sedan. Är det för att vi inte har åsikter? Ser vi det inte som vår fråga? Vi kanske tycker väldigt olika? Eller är vi rädda för att uttala oss politiskt?
Det ska vi inte vara rädda för. Tro är politik, frågor om hur vi bygger samhälle och möjliggör hur vi lever tillsammans. I ett gott samhälle, en demokrati, ska allas röster höras. Det är en förutsättning och ett mål för världssamfundens globala mål för en hållbar utveckling där ett av målen handlar om fredliga och inkluderande samhällen.
Freden behöver en höjd röst när ofreden kommer närmare. För fred är vägen till fred och våld föder våld. Det säger erfarenheten, förnuftet, traditionen och skriften.
Vi är kallade till fred med Gud, varandra och skapelsen. Det hebreiska ordet för fred, shalom betyder fred, frid och harmoni och inkluderar allt och alla. Änglarna sjöng i Betlehem över det nyfödda barnet …och på jorden fred. Låt oss inte sluta tro och låt oss verka för civilkurage och icke-våld också när det kräver extra mod.
I Equmeniakyrkans teologiska grund beskrivs församlingens uppdrag: Församlingen lever i vardagen, i arbetslivet och samhället i stort. Den vill värna rätten och avslöja orätten, uppmuntra till delaktighet och medansvar i samhället, bidra till utjämning av världens resurser, verka för fred och försoning samt ta sitt ansvar för att förvalta Guds skapelse.
Hur långt ska en kyrka gå i strävan efter fred? På bilden polisavspärrningar med Carl Fredrik Reuterswärds Non-Violence skulptur i bakgrunden. Foto: Johan Nilsson/TT
Mitt i samhället vill vi fred, försoning och förvaltarskap. Tätt knutet till det är att värna rätten och avslöja orätten. Kan den teologiska grunden vara vägledande gällande Natomedlemskap, vapenexport och en kärnvapenfri värld?
Det är inte alltid så enkelt att avgöra rätt och orätt när det kommer till krig och konflikt. Många föräldrar har upplevt mindre krig mitt i vardagen och hört någon förtvivlat säga att det var han som började, han retades. Konfliktlösningen består ofta i ett utredande samtal och det föräldern vill är att komma till ett ärligt förlåt och gärna en försonande kram. Det är inte enkla situationer, och för barn blodigt allvar. Och väldigt sällan är lösningen att uppmuntra den slagna att slå tillbaka.
Så vi vet att civilkurage, civilförsvar, konfliktlösning och icke-våld är framkomliga vägar.
I veckan som gick undertecknades ett samverkansavtal mellan Equmeniakyrkan och Kristna Fredsrörelsen. Det är egentligen inget nytt, för samverkan finns redan, men meningsfullt att få relationen på pränt. Där står att vi vill samarbeta kring mötesplatser för fredsteologisk reflektion, erbjuda möjligheter till lärande och fördjupning i församlingar kring frågor om fred, konflikthantering och ickevåld. Där står också att vi vill samverka kring opinion och påverkan gällande fredspolitik.
Låt oss tala och leva fred för Guds, människors och jordglobens skull.
Karin Wiborn
biträdande kyrkoledare
LÄGG TILL NY KOMMENTAR