Älskar det romantiska eftermiddagsljuset som visar sig denna söndag i oktober på Kinnekulle och som faller på en ladugård byggd i kalksten. Jag måste stanna min bil och gå ur för att skapa ett inlägg på sociala medier för att dela min upplevelse.

När ladugården byggdes fanns antagligen ett tydligt varför – varför man byggde detta hus. Nu står den kvar långt efter att de som en gång byggde den är borta.

Deras varför övervann dem själva, tiden och slitaget. Hur ser ditt och mitt varför ut? Kan vi säga därför!? Vad driver dig och mig i en tid som mer fokuserar på mätbara frågor som, hur, vad och när? Det är nämligen en djup rikedom för livet att få tydliggöra och äga ett hållbart varför.

Kyrkan i Sverige och då särskilt den så kallade frikyrkan är experter på att göra saker och har under åren verkligen fått mycket gjort. Exemplen är otaliga.

Att bestämma sig för att göra något kräver framför allt svar på frågan vad vi ska göra, hur vi ska göra det, men allra viktigast blir frågan om varför vi ska göra det.

Som ni märker kommer ordet varför sist, och jag tror att det är så det är i stor utsträckning i dag, trots att varför är den viktigaste frågan och möjligen den fråga som varit den tidiga kyrkans yttersta drivkraft. Oavsett vad vi menar med tidig, tidig i vårt sammanhang eller tidig för hela kyrkan.

Jag tror att frågan om varför många gånger har fått byta plats med frågan om när. Alltså, vi har som det övriga samhället fastnat i den olyckliga situation som Jonna Bornemark beskriver i sin bok som papprifieringens tyranni. Mätbarhet före övertygelse och rätt ifyllda kontrollistor upplevs som mer viktiga än känslan och övertygelsen av att bära på ett uppdrag eller en kallelse.

Tänk om vi i kyrkan skulle fundera över varför vi som kallar oss kristna vill någonting överhuvudtaget, allt från att samlas till att vårda våra fastigheter. Frågor som kanske mest får sitt svar i hur, var och när i styrelser och församlingsmöten, och som möjligen tappat sitt varför.

Kanske är det frågorna om vad,hur och när och deras överordnade funktion som gör att kyrkan, pastorer, frivilliga, blir trötta och oseende. Som passiviserar oss inför det övriga trycket av mätbara mål som måste uppfyllas i livet.

Vi frestas att välja bort sådant som att gå till kyrkan eller att engagera oss i den samma, det blir krångligare att inte dyka upp på sin arbetsplats än att sakta glida ur kyrkans gemenskap.

När frågan om varför haltar och är otydlig blir vi utan mening och då blir vad, hur och när våra ledstjärnor. Vilket kan verka rationellt, men som i kyrkans värld där vi fortfarande räknar med ytterligare en dimension, det omätbara, då bara blir irrbloss i sin ensamma och krassa rationalism. Mätbart, kan vi tänka när vi med statistikens hjälp funderar över antalet mötesdeltagare, men varför samlades vi?

Det mätbara skulle vara underordnat som en slags termometer på det liv som pågår, inte tvärtom. Tänk om verksamhetströtta pastorer, medarbetare, styrelser, ledare och deltagare egentligen bara önskar att finna sitt varför igen? Komma ur ”varförlösheten”. Inte finna en ny strategi, verksamhetsplan, förnyad musik, roligare predikant, snyggare scen men ett utrop om att därför är vi kyrka och därför gäller det mitt personliga liv tillsammans med alla andra människor.

På ett sätt lever vi i kyrkan våra fäders varför som överlevt dem själva, precis som ladugården. Men nu är det tid att vi erövrar vårt eget varför, alltså därför, och får fylla ladugården med vår tids liv. Så att vi lever ett meningsfullt och kreativt ”därförliv” i dag med sikte på framtiden.