I skrivande stund råder en skör vapenvila i det så sargade heliga landet. Människor är sårade, barn har dött. Materiella skador och rädslor för framtiden försvårar vardagslivet. Om detta skriver biträdande kyrkoledare Karin Wiborn i veckans perspektiv.
Yohanna Katanacho, baptistteolog från Nasaret, delade sin bön med Europas baptister när beskedet om vapenvila kom: Tack för eldupphör, vi ropade på barmhärtighet och du visade medkänsla över miljontals av människor.
Ingen vann, men många av oss förlorade vår kärlek, vår fred, vår nåd och vår mänsklighet. Eld har upphört, men förtryckande system och våldsamma handlingar fortsätter att skapa hat. Det finns ingen seger utan rättvisa, utan fred eller utan kärlek. Återupprätta oss, Gud! Må israeler och palestinier upptäcka att vi kan leva tillsammans och fira din godhet med varandra.
Bönen fortsätter för andliga ledare, politiska ledare, för folket i Gaza, Israel och Palestina och om försoning och kärlek.
Centrumkyrkan i Farsta ligger i förortens centrum. Där har gudstjänst firats i drygt sextio år de flesta söndagar klockan 10. Under pandemin med en liten gemenskap av medverkande, tekniker för sändning, och ett par deltagare. Max åtta personer i kyrkan och en större församling på facebook.
Söndagen den 16 maj bestod Farsta centrum av avspärrningar, väktare och polis efter att en person kört in en bil på fjorton ställen i centrumets huskroppar. Kyrkans byggnad var intakt och vansinnesfärden i Farsta innebar inga personskador. Likväl påverkades gudstjänsten av avspärrningsband, förstörda fönster och ingångar i närområdet. Det är inte jämförbart med situationen för församlingar på Västbanken, Israel och Gaza, men påminnelsen om Gudstjänstens uppdrag är densamma. Låt oss fira gudstjänst – världen behöver böner, lovsånger och hopp.
Hoppet om fred i Israel och Palestina är svagt. Liksom tilltron till en jämbördig, rättvis och rättfärdig fred efter en långvarig konflikt. Kyrkans folk gör som kristna i alla tider Yohanna Katanacho från Jesus barndomsstad formulerar med ord den längtan och det hopp många troende på båda sidor av konflikten bär på. Försoning och fred.
Gudstjänst pågår i en Stockholmsförort trots att demolerade husväggar, avspärrningar och ordningspersonal skapar en känsla av förödelse som ger bibelns texter ett nytt raster.
Att gudstjänst pågår är hoppets tecken. Hopp om att böner når fram till Gud och in i människors hjärtan för förändring till fred, rättvisa och livsmod. Till frälsning.
Kyrkans folk samlas, efter bästa förmåga, till bön och tacksägelse. För att lyssna till ordet, sjunga lovsånger och utmanas till handling. Gudstjänsten är beroende av en dubbel kontext.
Den är beroende av det omgivande sammanhanget, det som händer i den nära och globala omvärlden.
Det andra sammanhanget är Guds eviga kärlek och den världsvida kyrkan. I den bästa av världar möts brustenhet och helighet i tid och rum när gudstjänst pågår.
Därför är den gudstjänstfirande församling bärare av hopp. En omistlig mötesplats för trons folk. Gudstjänst pågår i livets alla omständigheter. I krig och i fred, i platser av förödelse och i harmoni, under klimatförändringar och pandemi.
Brödet bryts vid nattvardens bord i en envis önskan om en rättvis värld. Lovsång stiger till skaparens ära med en enträgen påminnelse att Guds skapelse är värd att värnas.
För att fira Guds godhet med varandra.
KARIN WIBORN, biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan
karin.wiborn@equmeniakyrkan.se
I den bästa av världar möts brustenhet och helighet i tid och rum när gudstjänst pågår.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR