Kanske är detta en fas varje generation av tonåringar går igenom. Ändå vågar jag påstå att de som är unga i dag, vars liv präglats av kriser som avlöst varandra, är utsatta på ett annat sätt än tidigare generationer. Därför är det särskilt viktigt att unga männi­skor får möjlighet att samtala om existentiella frågor med vuxna människor som lyssnar och bryr sig.

Jag hörde nyss att Världshälso­organisationen (WHO) räknar med att psykisk ohälsa kommer att vara en av de dominerande hälsoutmaningarna år 2030, inte bara i Sverige utan också globalt. Enligt WHO:s studier finns det en tydlig koppling mellan den ökande psykiska ohälsan och hur man förhåller sig till de existentiella frågorna. En stark känsla av mening och hopp kombinerat med en övergripande tolkning av tillvaron påverkar den psykiska, fysiska och sociala hälsan positivt. Studierna visar dessutom att detta gäller alla människor, oavsett ålder, kön och kultur.

Men vart ska man ens börja i ett land som vårt som ofta beskrivs som ett av de mest sekulära? ­Forumen för att prata om existentiella frågor i vårt samhälle är få, men det gör inte att behovet försvinner. Tvärtom. Och här tror jag verkligen att vi som kyrka har en viktig roll. Med vår vana att prata om de stora livsfrågorna och med den tro och det hopp som bor hos oss.

Samtidigt hör jag ibland i samtal med ledare i barn- och ungdomsverksamheten att en del inte alltid känner sig bekväma med att prata om tro eller existentiella frågor. Anledningarna kan vara flera men ofta handlar det om en rädsla att själv inte ha alla svar. Men det behöver inte vara ett problem. Det kan till och med vara en fördel att tillsammans med den unge få utforska och söka svaren tillsammans.

Som ung är det inte alltid lätt att i stunden avgöra vad man är med om. Däremot är eftersmaken ofta väldigt vägledande.

En annan anledning till att man inte känner sig bekväm handlar om att man inte vill verka för pushig. I efterdyningarna av SVT:s serie Gud som ­haver barnen kär, som handlar om unga som farit illa i olika religiösa sammanhang, kan det vara lätt att tappa modet. De berättelser som kommit fram där är väldigt omskakande. Vi behöver lyssna till dem, ta dem på allvar och också rannsaka våra sammanhang. (Du som är ledare, ta gärna hjälp av kursen Trygga möten och den del som berör andliga övergrepp) Men alternativet är inte att tystna. Det vore att svika de unga.

Som ung är det inte alltid lätt att i stunden avgöra vad man är med om. Däremot är eftersmaken ofta väldigt vägledande. Vad är eftersmaken i mötet med ett sammanhang, i mötet med en ­ledare? Runt det goda ledarskapet och i det goda sammanhanget växer människor, vågar vara sig själva, ser möjligheter. När vi läser evangelierna ser vi att det är just så det är runt Jesus. Till och med när han ibland var utmanande var människor inte modlösa och sårade när de gick därifrån. Tvärtom, kände de hopp. Jesus trodde på dem. Det är så det ska smaka!

”Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting” står det i Rom 10:15. Hur kan vi vara de där sköna stegen i den här tiden? Vilka stigar behöver vi vandra? Kanske måste det börja med att vi förstår att de här stegen faktiskt är efterlängtade. Att samtalen behövs i vår tid och till och med är avgörande för den psykiska hälsan. Men ännu viktigare är att vi i våra liv slår följe med honom som längtar efter varje människa. Som kan alla hemliga stigar och vill leda oss på rätta vägar för att säga till oss alla, oavsett ­ålder. Det finns mening i livet! Det ­spelar roll! Du spelar roll!

Carin Dernulf, generalsekreterare Equmenia
carin.dernulf@equmenia.se