I den här artikeln vill vi ställa frågan om pandemin påminner oss om grundläggande bibliska och teologiska perspektiv som vi kanske delvis har tappat bort i församlingslivet. Vi tror att det är så.

Det vi framför allt tänker på är att frikyrkoförsamlingens identitet, kultur och tänkesätt så starkt ligger i att samla många människor i en byggnad. Bland det första vi frågar varandra när vi möts från olika församlingar är hur många som samlas till gudstjänst, hur många medlemmar vi är i församlingen. När vi talar om församlingens liv och verksamhet, tänker vi nästan uteslutande på det som sker i kyrkans lokaler.

Att samla många människor i kyrkan och till gudstjänst är naturligtvis inte fel. Vi längtar efter att människor ska komma till tro och att antalet medlemmar i våra församlingar ska växa. Men sitter vi allt för mycket fast i denna kvantitativa målbild och i samlartänket? Hur är man då kyrka när vi plötsligt inte får mötas fler än åtta personer? Eller kan det vara så att begräsningen till åtta personer är idealiskt för att realisera Jesu uppdrag?

I inledningen av Apostlagärningarna finns en intressant parallell till vår situation nu. Den stora väckelsen knuffas där i gång av en tvingande omständighet. En stor grupp, 3 000 personer hade kommit till tro i samband med pingsten. Församlingen sjöd av liv, men trots det tappade de snabbt bort en viktig sida av evangelium. De blev mer bekväma med att samlas och förvalta det de hade, än att sända människor vidare. Församlingen och evangelium blev kvar i Jerusalem tills de drabbades av en förföljelse (Apg 8:1) som tvingade iväg alla utom apostlarna. Plötsligt hände det! Enstaka individer, två och två och mindre grupper, spreds ut. Plötsligt spreds ledarskap och ansvar från en mindre ledargrupp i Jerusalem, till tusentals som vittnade om sin tro på nya platser och till nya människor. Steget från att samla till att sända ledde till att evangelium mycket snabbt slog rot på nya platser.

Jesu uppdrag handlar om att sända ut människor med kallelsen att skapa gemenskaper där människor kan formas till lärjungar för att sen i sin tur sändas. Hur lever vi ut det uppdraget?

Jesu svar på att nå hela världen med evangelium var att sända ut människor två och två och vid himmelsfärden lämnade han över uppdraget till en grupp på 12 personer. En strategi som är chockerande. Jesus hade en total tilltro till att evangeliets växtkraft fanns i det småskaliga. Jesu missionsbefallning är inte beroende av byggnader, stora resurser eller många anställda, även om detta också kan vara till välsignelse. Detta är goda nyheter, inte minst för alla små församlingar som finns i Equmeniakyrkan. Cirka hälften av Equmeniakyrkans församlingar har troligen färre än 30 aktiva medlemmar. Ur ett ”sända”-perspektiv kan alltså restriktionen att endast få samla åtta personer vara mer en tillgång än ett hot. Pandemin påminner oss om att kraften för missionsuppdraget verkar finnas i det lilla sammanhanget där äkta och livsnära relationer kan växa och det personliga vittnesbördet delas.

Vi vill påminna om att det sändande perspektivet tydligt finns i frikyrkans arv. I dess barndom var visionen om närvaron av Kristi kropp i varje by och samhälle bärande. Det visade sig genom att man byggde kapell och kyrkor. Byggnaden var viktig för församlingens identitet och verksamhet, men visionen var inte begränsad till detta. När ett kapell hade byggts, var syftet ofta att sända för att bygga nästa kapell i nästa by. Många församlingar hade utpostkapell dit man sände i väg medlemmar för att fira gudstjänst och leda barn- och ungdomsverksamhet.

Men något har hänt. De flesta församlingar har slutat att sända människor även om det finns positiva undantag. Det är glädjande att Equmeniakyrkan nu satsar resurser på att nya gemenskaper och församlingar ska kunna uppstå. Vi är övertygade om att Gud kallar oss att på nytt erövra pionjärandan. Vi behöver utrusta och sända vanliga kristna men också frigöra församlingens specialister, våra pastorer, diakoner, evangelister och entreprenörer så att de har möjligheter i sina tjänster att kliva ut i samhället för att skapa mötesplatser där. De pionjära initiativen börjar med de små stegen. Jesus nämner senapskorn och surdeg för att förklara hur Guds rike växer.

Vad innebär det för dig och den församling du finns med i att ta steget från att samla till att sända?

Klas Eriksson

pastor, samordnare
församlingrundande arbete
i Equmeniakyrkan

Ulf Bergsviker

pastor Älvsjökyrkan,
doktorand Enskilda Högskolan
i Stockholm