Hägglunds bok handlar bland annat om begreppen ” ändligt liv” och ”sekulär tro”. Hägglund tror inte på evigt liv(i betydelsen utsträckt tid ). Han menar att livet är ändligt och att det just är övertygelsen om detta som får oss att tro på och sträva efter ett gott liv (sekulär tro). Religiös tro på ett evigt (oändligt) liv bidrar där­emot inte till någon sådan strävan. När religiösa människor gör goda saker, är det något annat som är drivkraften.

Forsbecks invändningar gäller till exempel att Hägglund ”anser sig ha rätt i allt” och att han helt osakligt hävdar att alla religiösa tror på en oändlig evighet. Forsbeck menar att Hägglund helt missförstått kristen tro och att kristna inte alls tror på ett evigt liv i den betydelse Hägglund ger ordet. Forsbeck säger att begreppet ” evighet” handlar om kvalitet – inte utsträckt tid. Han menar också att boken saknar ett uttryck för hopp. Man kan kanske tycka att Hägglund låter självsäker – men den egenskapen delar han i så fall med många andra författare som vill framföra ett budskap. För att inte tala om en del präster och pastorer som ”vet” märkligt mycket om både Gud och evigheten!

Hägglund är ganska generaliserande angående religiösa människors evighetsuppfattning. Men Forsbeck generaliserar också – fast åt andra hållet. Han hävdar ju (som jag uppfattar det) att inga kristna tror på en evighet i form av utsträckt tid! Jag har lite svårt att tro att det stämmer. Jag är över 70 år och deltog regelbundet i Svenska Missionsförbundets gudstjänster de första 60 åren av mitt liv. Personligen har jag absolut inget att invända mot Forsbecks evighetstolkning. Tanken att leva för evigt har aldrig lockat mig! Men det är min övertygelse att de flesta evighetspredikningar jag lyssnat på har handlat om ett liv utan slut. Jag är säker på att många har uppfattat kyrkans budskap just så. Och det blev problematiskt för många av oss. Kanske har kyrkan faktiskt ändrat sig på senare tid. Men inom den världsvida kristna kyrkan finns väldigt många uppfattningar om väldigt mycket – så det troliga är väl att man också tänker helt olika om evigheten.

Forsbeck menar att Hägglund inte talar om hopp utan mer om människors ansvar för varandra. Här tycks Forsbeck plötsligt bli kritisk till Hägglunds tro på livets ändlighet och beklagar att vissa då aldrig skulle få stå till svars för sina handlingar. Han hänvisar istället till Hebr. 9:27 där det står att det är människans lott att en gång dö och sedan dömas. Och detta, menar Forsbeck, ger ett hopp om att rättvisa ska skipas. Men om man inte tror på ett förlängt liv – i vilken ”tid” skulle då denna dom äga rum? Är det detta vi ska se som vårt hopp – att människor ska dömas!?

I slutet av sin bok beskriver Hägglund en vision av ett bättre samhälle. Forsbeck är förvånad över hans optimism och menar att ett sådant samhälle förutsätter en grad av moralisk resning de flesta saknar. Realistiskt eller inte – men en längtan efter och en strävan mot ett godare och mänskligare samhälle är för mig ett verkligt uttryck för hopp!

Gunnel Miller Lövoll